Kinesiska kommunistpartiets resolution om «större framgångar och historiska erfarenheter» är ett mer spännande dokument än vad man i förstone kan tro. Det tar avstamp i den senare kinesiska historien, från opiumkrigen, semikolonialism och utländsk intervention till kejsardömets kollaps, och ger därmed en fond till partiets existens, mening och mål.
Jag kan inte minnas att någon svensk partiledare har grundat sina ambitioner i motsvarande historiska erfarenheter, utan svensk politik är som en gummianka som guppar i Nordsjön, utan annat än tillfälliga mål att lova att ha som målsättning att försöka ta sig över nästa vågtopp. Det samma kan förstås sägas om motsvarande kvartalspolitik i resten av västvärlden – det finns inga större mål, man ser inte vad som kan finnas bortom horisonten.
I Kina finns således en helt annan sorts kontinuitet med det bergfasta grundsyftet att återupprätta den kinesiska nationens storhet (实现中华民族伟大复兴的中国梦), och varje steg partiet och landet tar måste förstås med den bakgrunden i åtanke.
Partidokument av det slaget kan visserligen vara pompösa och självglorifierande, men det är inte som en viss tidning nyligen hävdade, nämligen att man inte kan diskutera händelser eller konflikter, och minst av allt att korrigera misstag för partiet har aldrig begått några, eller att historiska personer inte får förtalas.
Texten berättar förvisso om partiets historiska misstag, och det inte för första gången. Det har uttryckts ett flertal gånger i andra dokument, och är allmänt upphöjda sanningar. Det finns exempelvis mängder av film och annan kultur som behandlar Kulturrevolutionen och andra skeenden i den tidiga Folkrepubliken med en ackuratess som inte lämnar något i övrigt att önska.
遗憾的是，党的八大形成的正确路线未能完全坚持下去，先后出现“大跃进”运动、人民公社化运动等错误，反右派斗争也被严重扩大化。
Regrettably, the correct line adopted at the Party’s Eighth National Congress was not fully upheld. Mistakes were made such as the Great Leap Forward and the people’s commune movement, and the scope of the struggle against Rightists was also made far too broad.
Det finns ingen som helst tvekan i Kina om att Mao misslyckades i många av sina föresatser, och av den anledningen brukar man framhålla att han var sju delar god och tre delar ond. De rätta proportionerna är kanske de omvända, men eftersom Mao faktiskt tog makten, enade landet och lade den absoluta grunden kan man inte som i vår del av världen i den nuvarande västerländska kulturrevolutionen hugga ned hans staty i anakronistisk bildstormning, i vart fall inte om man vill ha den kontinuitet man eftersträvar.
然而，毛泽东同志在关于社会主义社会阶级斗争的理论和实践上的错误发展得越来越严重，党中央未能及时纠正这些错误。毛泽东同志对当时我国阶级形势以及党和国家政治状况作出完全错误的估计，发动和领导了“文化大革命”。
However, Comrade Mao Zedong’s theoretical and practical errors concerning class struggle in a socialist society became increasingly serious, and the Central Committee failed to rectify these mistakes in good time. Under a completely erroneous appraisal of the prevailing class relations and the political situation in the Party and the country, Comrade Mao Zedong launched and led the Cultural Revolution.
Även andra centrala personer «förtalas» i resolutionen, nämligen för att det är historiska sanningar som fastslås om de turbulenta åren kring Kulturrevolutionen. Tidigare snedsteg som Stora språnget hade fatala konsekvenser, men var inte medvetna ambitioner utan konsekvenser av systemfel. Kulturrevolutionen var däremot en regelrätt politisk maktkamp för vilken man kan lasta ansvariga personer på ett mer konkret vis.
林彪、江青两个反革命集团利用毛泽东同志的错误，进行了大量祸国殃民的罪恶活动，酿成十年内乱，使党、国家、人民遭到新中国成立以来最严重的挫折和损失，教训极其惨痛。一九七六年十月，中央政治局执行党和人民的意志，毅然粉碎了“四人帮”，结束了“文化大革命”这场灾难。
The counter-revolutionary cliques of Lin Biao and Jiang Qing took advantage of Comrade Mao Zedong’s mistakes, and committed many crimes that brought disaster to the country and the people, resulting in ten years of domestic turmoil which caused the Party, the country, and the people to suffer the most serious losses and setbacks since the founding of the People’s Republic. This was an extremely bitter lesson. Acting on the will of the Party and the people, the Political Bureau of the Central Committee resolutely smashed the Gang of Four in October 1976, putting an end to the catastrophic Cultural Revolution.
Däremot vägrar partiet att betrakta nedslaget på protesterna vid Himmelsfrid 1989 som ett misslyckande, utan har i en särskild vitbok och i andra dokument försvarat nödvändigheten av att handla sålunda. Även här finns en ansenlig mängd kultur som behandlar temat, exempelvis Lou Yes Sommarpalatset, men det är ett ämne som alltjämt är undertryckt, med andemening att den liberala vägen är stängd och inte ens föremål för diskussion.
二十世纪八十年代末九十年代初，苏联解体、东欧剧变。由于国际上反共反社会主义的敌对势力的支持和煽动，国际大气候和国内小气候导致一九八九年春夏之交我国发生严重政治风波。党和政府依靠人民，旗帜鲜明反对动乱，捍卫了社会主义国家政权，维护了人民根本利益。
The late 1980s and early 1990s witnessed the demise of the Soviet Union and the drastic changes in Eastern European countries. In the late spring and early summer of 1989, a severe political disturbance took place in China as a result of the international and domestic climates at the time, and was egged on by hostile anti-communist and anti-socialist forces abroad. With the people’s backing, the Party and the government took a clear stand against the turmoil, defending China’s socialist state power and safeguarding the fundamental interests of the people.
Nyare händelser, som införandet av en säkerhetslag i Hongkong för att stävja konstanta upplopp och negativt utländskt inflytande i stadens angelägenheter, likväl som de påstådda övergreppen i Xinjiang, nämns flyktigt i texten, men naturligtvis inte som misstag, utan tvärtom som högst nödvändiga reformer.
Det finns här ingen objektiv grund för att det skulle röra sig om vare sig «krossande av friheter» eller «kulturellt folkmord», «tvångsarbete» och liknande, utan är just inget annat än åsikter, ofta med geopolitisk aggression som grund. Det är händelser som aldrig kommer att läggas till kategorin missöden, utan tvärtom som adekvat maktutövande i enlighet med det grundläggande och primära syftet – se andra stycket överst i texten.
Resolutionen handlar dock egentligen mer om framtiden, och den tidiga historien och partiets handel och vandel under hundra år är alltså en fond mot vilken man kontrasterar den fortsatta vägen. I kontinuitetens namn kallar man det en ny era av socialism med kinesiska kännetecken (中国特色社会主义新时代), det vill säga en måttlig nyorientering av den kurs Deng Xiaoping satte 1980.
Även Xi Jinpings «tankar» är härvidlag bara smärre modifikationer, och trots att han jämställs med Mao och Deng i betydelse är det mer fråga om evolution snarare än revolution. Xi är förstås en diktator som kan sin Machiavelli och Sunzi på sina fem fingrar, men han har samtidigt en ödmjuk och stabil framtoning, och han är betydligt mer statsmannamässig än något som har kommit ur den amerikanska demokratin på senare tid.
Ändå är det en ambitiös plan som saknar motstycke i svensk och annan västerländsk politik, nämligen för att demokratier har svårt att planera för längre tid än vad mandatperioden sträcker sig. Kina kan däremot med de senaste hundra åren som bakgrund se an de kommande hundra åren, med konkret mål att vid mitten av århundradet ha uppfyllt det primära syftet.
今天，我们比历史上任何时期都更接近、更有信心和能力实现中华民族伟大复兴的目标。同时，全党必须清醒认识到，中华民族伟大复兴绝不是轻轻松松、敲锣打鼓就能实现的，前进道路上仍然存在可以预料和难以预料的各种风险挑战。
Today, we are closer, more confident, and more capable than ever of realizing the goal of national rejuvenation. But at the same time, all Party members must realize that achieving national rejuvenation will be no walk in the park, and it will take more than drum beating and gong clanging to get there. There are many risks and challenges on the journey ahead, some of which we can foresee and others we cannot.
Detaljer kan man naturligtvis inte ge, men de övergripande målen är tillräckliga för att ge den ryggrad kring vilken kinesisk politik kommer att kretsa de kommande trettio åren. Mer stabilt än så blir det faktiskt inte, medan vi som kontrast inte har en susning om vad som väntar i Washington 2024.