Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Enkel lösning på svårt problem

Antalet feta, det vill säga personer med kroppsmasseindex över 30 kg/m², lär nu uppgå till över en miljard i hela världen, motsvarande var åttonde person. Fördelningen är förstås inte helt jämn, men Sverige hamnar runt snittet, med Japan som uteliggare i det lägre spektrat (fyra procent) och USA i det högre (fyrtio procent). Än fler är förstås överviktiga.

För att få bukt med denna aldrig avstannande pandemi föreslås av fettona vid Expressens godisknarkande ledarredaktion att överviktiga i vart fall måste få köpa «medicin» som Ozempic eller rent av få det utskrivet med högkostnadsskydd. Men det är som tidigare argumenterat för en fullständigt vansinnig idé, som inte löser problem annat än tillfälligt och på ytan.

Man grundar sin retorik på att ingen har löst fetmaproblematiken, men det är förstås inte med sanningen överensstämmande. Däremot är det sant att politiken inte vill implementera de lösningar som faktiskt föreligger, eftersom man sätter kommers och näringsliv flera snäpp högre än människors liv och hälsa, och eftersom man dras med monumental okunskap på området, förstärkt av omfattande lobbying från skräpmatsindustrin.

I en mer radikal utformning skulle en sådan lösning ta sikte på en handfull mekanismer, varav en är skatteväxling. Ultraprocessföda (UPF) skulle därmed straffbeskattas hårt på samma sätt som alkohol och andra toxiner, eftersom UPF enligt ett flertal metastudier ökar risken påtagligt för död och alla slags folksjukdomar. På motsvarande sätt skulle oprocessad och nyttig mat skattebefrias.

Person beroende av livsmedelsoligarkernas ultraprocessade skräpföda. Beroendet och lockelsen måste stävjas på ett flertal sätt.

Med ultraprocessföda menas alltså sådan kemisk massa som är industriellt formulerad med ingredienser som inte normalt förekommer i ett kök (emulsifierare med flera), eller som är så drastiskt bearbetad att ursprungliga ingredienser inte längre står att finna. Exempel är frukostflingor, massproducerat bröd, «vegetabiliska» oljor, godis, chips, bakverk, juice, sockrad yogurt, de flesta frysta färdigrätter, samt det mesta förpackat i plast eller kartong med lång lagringstid. Klass 4 i Novas system.

Omvänt är kött, fisk, grönsaker, frukt, mjölk, grekisk yogurt och ägg helt obearbetade produkter (klass 1), inklusive sådant som köttfärs – att strimla, skära, blanda och så vidare är alltså inte ultraprocess, eller ens process, i denna mening. Enkelprocessat (klass 3) är istället sådant som sardiner, korv och rökt kött, det vill säga produkter som har bearbetats för längre hållbarhet men som alltjämt utgör den naturliga grundprodukten.

Med en annan terminologi är enkelprocessat sådant som vi åt för över tvåhundra år sedan, medan ultraprocessat är en nymodighet från den industriella revolutionen, och den faktor som i princip ensam ligger bakom fetmapandemin med tillhörande koppel av sjukdomar. Mellan obearbetat och enkelprocessat finns vissa ingredienser som smör, olivolja och salt, i klass 2.

Ytterligare en mekanism för att vända trenden skulle således vara att vägleda allmogen på lämpligt sätt. UPF måste därför märkas med lämplig varningstext, på samma sätt som tobaksprodukter, samtidigt som alla sådana produkter måste tillhandahållas i en särskilt avskild sektor i matvarubutiker. Öppet ska bara finnas produkter i klass 1–3, medan UPF i klass 4 ska vara mer svårtillgängligt.

Det innebär att allt godis försvinner från lockande räckvidd vid kassan, och att skräpmat inte längre får finnas på samma hylla som riktig mat. Men det är det där med att den korrupta politiken inte vill se sådana ingrepp i näringen, utan hellre låter sjukdomstalen och kostnaden för dessa expandera in absurdum.

Av lobbyisterna har man fått lära att folk har dålig självdisciplin och behöver röra mer på sig, och att det inte alls är Coca-Colas och Findus fel att folk är feta. Det är emellertid fullständigt fel, och det finns i själva verket ingenting befolkningen i stort kan göra för att värja sig mot felaktig information och överflödet av skräpmat. Vi måste få alldeles övertydlig information, enligt metodiken ovan.

Den enkla lösningen på problemet är alltså i koncentrat: 1) beskatta UPF hårt, och skatteväxla mot riktig mat; 2) förpassa UPF till särskilda avdelningar i butikerna; 3) märk UPF med övertydliga varningssignaler och information om att konsumtion av sådan ickeföda leder till sjukdom och förtida död. Konceptet är beprövat, ty det var så rökningen attackerades.

Alternativet är att vårdkostnaderna fortsätter att öka i takt med att livskvaliteten försämras för befolkningen. Är det egentligen ett svårt vägval?