Det finns known unknowns, alltså faktorer man vet finns eller kan finnas men inte närmare känner i detalj. Sedan finns det även unknown unknowns, faktorer man inte hade kunnat förutse i sin vildaste fantasi. Detta med forne US-försvarsministern Rumsfelds terminologi.
En sådan unknown unknown är uppenbarligen Wagner-gruppens revolt mot Kreml, en oväntad och fullständigt bisarr händelse, och vars fortsatta logik på samma sätt i grunden är okänd. Jevgenij Prigozjin har korsat Dnepr igen, men nu med riktning Moskva.
Nu är Prigozjin förstås ingen Caesar, men han kan ändå stöka till det enormt för Putin, inte minst genom att försvaga hans ställning och ge incitament till andra grupper och personer att sticka kniven i ryggen på Putin. Då ligger inbördeskriget alldeles om hörnet, i en kamp om den fortsatta makten.
Mer sannolikt är emellertid att Prigozjin har en önskan om få dö, och att Putin kommer att bifalla denna. Då är det ändå en form av inbördes strider, men i miniformat och under en kort tid, innan SV-trupper slaktar Wagners rebellstyrkor. Det är det förväntade, om inte ytterligare unknown unknowns gör sig gällande.
I så fall blir konsekvensen att Putins ställning försvagas, och han måste nog rensa ut fiender här och var för att konsolidera makten. I övrigt blir konsekvenserna marginella, och det lär inte påverka utgången i kriget i Ukraïna, mer än att Kreml förlorar en elitstyrka.
Men som sagt, vi som bevittnade utvecklingen 1989–1991 gjorde ideligen stora ögon, och händelseutvecklingen är aldrig given på förhand. Det är den främsta lärdomen man ska dra av historien, att dramatiska händelser kan ske, och att de då sker oerhört snabbt.
