Kategorier
Kultur Politik

Etablissemangsnära statsteve

Statstelevisionen har blivit «högervriden» i rädsla för vad «politikerna» kan tänkas hitta på framgent med det statliga mediebolaget. Det menar i alla fall Aftonbladets Anders Lindberg, själv med klippkort till statsteves morgonstudio och nyhetsprogram, baserat på att konglomeratet blivit fällt inte mindre än tre gånger för inslag om Palestina.

Sant är förvisso att statsteve har anlagt en tydligt sionistisk ådra i sin rapportering, vilket kan förstås som en «högervridning» i förhållande till hur samma kanal har skildrat konflikten tidigare (man använder inte längre begrepp som «israellobbyn»). Men det är nog inte av rädsla för Sverigedemokraterna, så som Lindberg fantiserar, utan ett uttryck för att det är en etablissemangsnära statstelevision med uppdrag att eka maktens intressen.

Och den nuvarande makten är i egenskap av amerikansk vasall förstås sionistisk, i så måtto att man i likhet med Washington ger sitt oreserverade stöd till apartheidstaten och menar att dess svar på Hamas provokationer är «proportionerligt». Statsteve rättar sig efter detta paradigm genom att tona ned folkmordet och få det att framstå som ett rättfärdigt «krig mellan Israel och Hamas» snarare än det genocid det är frågan om.

Men just den «högersvängen» skedde egentligen långt tidigare, under ordförande Perssons tid vid makten, då sosseriet svängde i mer sionistisk riktning med uppförande av allt fler «förintelsemuseer», kippavandringar och allsköns manifestationer för den judiska saken, i kontrast mot den tidigare dominerande antisionistiska hållningen. Statsteve anpassade sig redan då efter maktens nyfunna riktning.

På samma sätt ekar man förstås maktens uppfattning i fråga om kriget i Ukraïna, med en allt annat än objektiv skildring av förloppet. Det är fråga om mer eller mindre oförställd partisk propaganda, varvid statstelevisionen gör sig till del av informationskriget istället för att bidra till att skingra dimmorna och ge en klar och faktisk analys. Även det är en typisk uppgift för statsteve, och kan ses i motsvarande nationella tevekanaler Europa runt.

Men hur går detta ihop med bilden av (S)(V)T som vänstervridet, så som det ofta framställs? Det ena hindrar faktiskt inte det andra, och det finns således en given vänsterkantring i statstevehuset, dels som en omedveten strömning uppkommen organiskt genom de många medarbetarnas bakgrund, dels som en faktisk vänsterfraktion med en urstark ställning.

Det är ju inte så att statstelevisionens intermittent återkommande reportage om de förfärliga sexköparna och besöken vid thaibodarna har försvunnit, och inte heller har man dragit ned på huvudagendan kring «klimatet». Kanske har man en något mer kritisk inställning till Klimat-Greta än tillförne, nämligen för att denna med sin allt spretigare aktivism skadar den större saken, men det är inte värre än att man alltjämt ger sin maskot halva programtiden i det viktigaste nyhetsprogrammet för att hålla agendan vid liv.

Statsteves ständiga agenda kring köttets förmenta farlighet är intakt, och man fortsätter att slå ett slag för ultraprocessat konstkött, insekter och veganmat som självklara livsstilsalternativ på den extrema vänsterkanten. Man ser så att säga aldrig statsteve berätta om ketogen eller karnivor diet, annat än om man vill stigmatisera och förlöjliga i den enfaldiga tron att man representerar det rätta och det riktiga.

Statsreporter berättar om hur elever provar «framtidens mat» i form av insekter.

Den feministiska kampen förs vidare med samma intensitet som fordom, med stundtals groteskt fokus på randfenomen som damfotboll och -hockey, med en given agenda i att åstadkomma «lika betalt för lika arbete» i dessa genrer, trots att de nog inte kan sägas generera lika mycket av den kaka som ska fördelas.

Statstelevisionens fokus på «mångfaldskompetens» i fråga om hudfärg och etnisk bakgrund (snarare än mångfald i åsikter) har knappast minskat, utan man ser alltjämt en tydlig ansats av att ha en «representativ» fördelning i alla sammanhang, naturligtvis med undantag för det yttersta ledningsskiktet. Härav hör man intermittenta inslag med inkvoterade nyanlända reportrar som bryter så kraftigt att man måste ha undertexter – någon mer kvalificerad svenne med tadelfritt språk har här fått plikta för denna märkliga ambition, som knappast kan sägas komma från den mer meritokratiskt lagda högersidan i svensk politik.

Statsreporter utövar skogsbrandsporr.

Var även förvissad om att den säsongsbetonade skogsbrandsporren snart är tillbaka i statsteverutan, med konstlade färgskalor i illrött på temperaturkartorna och ett evigt larmande om väderfenomen som alla sägs kunna härledas till klimatförändringar. Så länge denna trollagenda kring klimatporren kvarstår kan man nog knappast anklaga statens mediehus för att vara högervridet.

Nej, statsteve agerar inte av rädsla för SD-vargen, utan gör som man alltid har gjort, att anpassa sig efter den rådande situationen, med det våta fingret i luften, på det att man ska kunna fortsätta ha ett «redaktionellt oberoende» och kunna bedriva en i grunden vänsterjournalistisk ambition samt strössla skattepengar på främst lekprogram, populärvetenskapliga framställningar på mjölkpaketsnivå och annat trams.

Den eventuella rädslan består nog främst i att sagda lekprogram ska fimpas i kommande budgetskärpningar mer än att det «redaktionella oberoendet» ska angripas, men den kritiken lär man inte kunna föregripa med en «högersväng» i framtoningen – oaktat att en sådan naturligtvis inte står att finna. Att Lindberg ändå framför en sådan tankefigur beror på att just hans vänsterfraktion särskilt värnar statsteves fortsatta roll som vänsterns vallokomotiv.

Statstelevisionen är samtidigt oförmögen att reformera sig själv, varför man slutligen måste låta spränga tevehuset och ur ruinerna bygga upp en ny verksamhet, med tungt fokus på nyheter och debatt under största möjliga åsiktsneutralitet, samt med andra programformer som inte har kommersiell framgång i skvalteve. Sådan verklig «public service broadcasting» i allmänhetens tjänst vore en guldgruva, till skillnad från den skräniga vänstermegafon som präglar nuvarande statstelevision.

Statstreporter kommenterar damfotboll.