Kategorier
Kultur Politik

Etniskt homogent Sverige

Lindberg på kommunistwebbens Aftonbladet är rädd för att Sverige ska bli landet som människor flyr från, i vart fall om man har utländsk bakgrund. Detta på grund av att Sverigedemokraterna – i Lindbergs kraftigt förvrängda optik – drömmer sig tillbaka till ett «påhittat etniskt homogent drömland».

Men njä, retoriken som faktiskt emanerar från SD är en helt annan, nämligen att den som invandrar och tidigare har invandrat till Sverige har en skyldighet att låta sig integreras fullt ut, att i första hand anta en svensk kulturell identitet, lära sig språket och omfattas av lokala sedvänjor. Det är ett fullt rimligt krav, och en förutsättning för att nationen inte ska fortsätta falla sönder i etniska enklaver, massivt utanförskap och accelererande kriminalitet och annat förfall.

Vem som helst förstår i övrigt att det inte kan bli tal om någon omfattande «exodus», eftersom det skulle orsaka stor oreda i samhället, och det är inte heller möjligt med det regelverk som föreligger i unionen. Den angivna riktningen är därför att göra halt i immigrationen, uppmuntra frivillig återvandring för ett mindre missanpassat klientel samt lägga all kraft bakom integration och assimilering, omfattande kraftiga åtgärder mot kriminalitet och utanförskap.

Därifrån får landet repa sig över tid, motsvarande ett par generationer av successiv anpassning av invandrare i n:te generationen, på samma sätt som i tidigare invandringskullar. Det var inte problemfritt att integrera judar, italienare, finnar och jugoslaver under åren av flykting- och arbetskraftsinvandring efter kriget, men i jämförelse med dagens situation var det ändå en västanfläkt – volymerna var betydligt mindre, samtidigt som någorlunda kulturell kompatibilitet förelåg.

Etniskt homogent blir Sverige aldrig igen, men det är naturligtvis så att nationen en gång präglades av den egenskapen, på samma sätt som Japan och Sydkorea av i dag – det är knappast ett «påhitt». Vid sekelskiftet 1900 utgjorde blott 0.7 % av invånarna utrikes födda personer, varav sextio procent (21 494 av 35 627) norrmän, danskar och finnar.

Ytterligare trettio procent utgjordes av tyskar, britter och amerikaner, det vill säga inte helt svårintegrerade element, och därefter i fallande andel andra européer och en ytterst liten klick utomeuropeiska medborgare: 45 stycken indier, 34 kineser, 15 türkar, 6 chilenare, 5 etiopier och 2 iranier – detta ger 17 muslimer per 5 117 000 invånare, en högst hanterbar volym.

1930 kvarstod fördelningen i dess huvudsakliga drag, omfattande en procent utrikes födda i befolkningen, med den absoluta lejonparten bestående av nordbor, amerikaner, européer och en handfull utomeuropéer. Landet präglades alltjämt av etnisk homogenitet, en ordning som skulle råda fram till efterkrigstiden.

1960 räknade man således fyra procent utrikes födda personer, alltjämt med tonvikt på Norden, Tyskland, USA och Europa. Främsta skillnaden bestod i finsk (33 %) och jugoslavisk (5 %) arbetskraftsinvandring, medan det utomeuropeiska klientelet alltjämt var fåtaligt.

1990 uppgick andelen utrikes födda till 9.2 %, nu med förändrad fördelning. Visserligen kvarstod Norden i topp, men det utomeuropeiska inslaget hade ökat markant genom asylinvandring från Iran, Chile, Türkiet, Libanon, Etiopien, Irak och Syrien, omfattande tjugo procent av de utrikes födda.

Momentant i nutiden räknar vi 20.6 % utrikes födda, men nu med Syrien (9.2 %) och Irak (6.8 %) i topp samt med omfattande inslag från andra utomeuropeiska länder: Iran (4.0 %), Somalia (3.2 %), Afghanistan (3.1 %), Türkiet (2.6 %), Eritrea (2.3 %) med flera.

Ytterligare en omständighet är att den totala fertiliteten i Sverige uppgår till blott 1.66, långt under ersättningsnivån. Befolkningen växer, men enbart på grund av invandring, varvid den invandrade skaran bibehåller en högre initial fruktsamhet. Konsekvensen är att den svenska etniciteten tunnas ut ytterligare, och att etniska svenskar krymper inte bara i andel, utan även i absoluta tal – vi är sannolikt redan nu i minoritet.

Här frestas man tänka att invandringen ju då har tjänat Sverige väl genom att dämpa det demografiska underskottet, men det är en metod som inte håller i längden, särskilt inte när hela världen utöver Afrika har motsvarande demografiska profil. Världsbefolkningen beräknas börja minska innan sekelskiftet, varvid idén om att nyttja migration för att hålla igång tillväxtbaserade sociala system inte längre är möjlig att tillämpa.

Lindberg är förstås en matematisk analfabet, men en flyktig blick på diagrammet nedan avslöjar exponentiell tillväxt i andelen utrikes födda. Utan åtgärder och kursförändring är det bara en tidsfråga innan etniska svenskar är i allt mindre minoritet, varvid nationen successivt förvandlas till islamiska republiken Svedistan, givet nuvarande profil på invandringen.

Det är möjligt att man kommer att tvingas fly landet, men det är då alltså den nativa ursprungsbefolkningen som flyr sharia och islam snarare än svartmuskiga element som räds Åkesson. Men det är ingen fara, folkslag kommer och går, som hettiter, tokharer, tupi och andra grupper som numera är ett minne blott och vars överlevande individer utgör ett udda inslag i nya slags majoriteter.

Det är inte en mänsklig rättighet att få vara svensk, och enligt Lindbergs vänsterfalang är vi ju inte ens en folkgrupp utan blott anonyma «medborgare» utan egen kultur, med undantag för töntig midsommar och så.