Ett och ett halvt år in i det ryska inbördeskriget har ryska trupper cementerat sina försvarslinjer, och de ukraïnska mannarna har ingen möjlighet att bryta igenom på allvar, oavsett hur mycket materiel man erhåller från Väst. Fronten ligger orubbligt fast, och kommer inte att förändras nämnvärt – detta är slutställningen, som Ukraïna bara har att godta i en kommande fred.
Både Kiev-regimen och de hurtiga propagandamedierna i Väst vill emellertid alltjämt hävda att man har «framgångar» på slagfältet, och att man kommer att kämpa till dess att de fem förlorade oblasten är återtagna. Väst kommer att stå Zelenskyj bi «så länge som det behövs», är alltjämt signalen man skickar.
Men i realiteten skissar man i korridorerna redan på villkoren för fred, en process som inte inbegriper Kiev, utan slutligen är en fråga för Moskva och Nato att förhandla om. Zelenskyj är här mest en marionett för USA:s skuggkrig gentemot Ryssland, och komikern i fråga har inte den statsmannamässighet som krävs för att hantera det diplomatiska efterspelet.
Till dess att en sådan fred föreligger, kommer ukraïnska män och kvinnor, och för den delen även ryska sådana, fortsätta att dö i drivor för ingenting, eftersom slagen inte påverkar slutresultatet. Uppskattningarna skiftar betänkligt, men till dags dato rör det sig om ungefär 100k döda och 100k sårade på den ukraïnska sidan, respektive 120k döda och 180k sårade på den ryska.
Det gör totalt en halv miljon offer för kriget i direkt mening, men därtill kommer naturligtvis lidande av annat slag för den ukraïnska civilbefolkningen, trauman man kommer att bära med sig livet ut, samt en social och ekonomisk katastrof som kommer att eka i decennier.
Huvudfinansiär för denna slakt och misär är alltjämt EU, den politiska klubb som sedan första dagen i fluffig retorik har fört fram sina fina värderingar samt dyrt och heligt har lovat att ta sin hand från Moskva medelst avskurna importer av fossila bränslen samt inte minst sanktioner, där de senare emellertid mest drabbar EU själv.
Bryssel har visserligen minskat importen av olja och gas i rör från Ryssland, inte minst tack vare den amerikansk-svenska sprängningen av Nord Stream, som tvingade Tyskland att bekänna färg. Men samtidigt har man ökat importen av flytande naturgas från Ryssland sedan krigsutbrottet, eftersom sådan LNG inte omfattas av sanktionerna – ett medvetet kryphål. Under 2023 har man handlat för 40 % mer än under 2021, varvid sjuttio miljarder kronor har gått rakt in i Moskvas krigskassa.
I praktiken är det även så att mycket av den olja och annan gas man erhåller från annat håll ursprungligen stammar från Ryssland, men vidareförsäljs från tredje land till brutalt mycket högre pris, vilket är en av inflationsmekanismerna. Till detta kommer att gränsen är lika porös åt andra hållet, och att Moskva inte lider någon som helst brist på västerländska komponenter och varor.
von der Leyen med anhang pröjsar alltså fyrverkeriet längs fronten, och är tillsammans med Sleepy Joe alltjämt krigets huvudfinansiär. Vinnare på denna utveckling är inte Europa, utan främst USA, som har kunnat sälja ofantliga mängder LNG och krigsmateriel, samtidigt som man stärker den egna makten i världen. Det blir inte mer meningslöst än så.