Något händer med Tyskland när det utsätts för tryck. Prövningen under pandemin fick en fortsättning i kriget i Ukraïna, varvid den tyska industrin har gått på sparlåga i kölvattnet av energikris, förstärkt av idealistisk och verklighetsfrämmande «Energiewende» omfattande nedläggning av kärnkraften.
Kanslerns «nya hårdhet» (Der Spiegel) kännetecknas således av en vilja till massdeportering av illegala migranter, i en helomvändning från Frau Merkels tidigare givmildhet. Scholz har nämligen upptäckt att välfärdssystemen kroknar när alldeles för många anländer och för få bidrar, inte minst när ekonomin är i recession.
Wir schaffen das gar nicht, säger Olaf Scholz, och ytterligare en utlösare finns i Hamas’ terror i Israel, varvid en annan dimension i importerad antisemitism kommer i dagen. Förintelsens sår är djupa i Tyskland, och förvisso även i angränsande länder.
Traditionellt stödjer annars SPD och andra socialistiska partier Palestinas sak i konflikten, nämligen för att den palestinska sidan tidigt anslöt sig till den socialistiska rörelsen, varvid gängse förkastningslinjer i politiken gav den givna bifurkationen. PLO är således en paraplyorganisation för vänsterorganisationer som Fatah, PFLP, PPP med flera.
Hamas är å andra sidan en islamistisk gruppering som initierades med benäget bistånd av Tel Aviv (!) i syfte att bryta den kommunistiska dominansen, i hopp om att åstadkomma bättre förutsättningar för den vidare dialogen. Den ambitionen tycks ha kommit på skam.
För Europas vidkommande innebär denna skiftning att det traditionella stödet till Palestina minskar, enkannerligen sedan islamisk terrorism fick fast fäste på kontinenten. Samtidigt är det bara Europa och det övriga Väst som inte har erkänt Palestina som stat, vilket är en märklig anomali i världen, men den har sina givna rötter i kristen religion och med den behäftad historisk antisemitism.
Till yttermera visso har Alternative für Deutschland (AfD) ryckt fram kraftigt i opinionen i kölvattnet av krisen, och ligger nu på 22 % i mätningar, att jämföra med kansler Scholz’ SPD på 15 %. AfD är Tysklands version av svenska SD, och båda partierna är proisraeliska med stramare migration som hjärtefråga.
Scholz gör därmed en klassisk triangulering gentemot den politiska fienden i syfte att hindra väljarflykten och återta problemformuleringsinitiativet i politiken, inte helt olikt hur de svenska sossarna agerade när man gick från «mitt Europa bygger inga murar» till att kopiera SD:s partiprogram verbatim. Även S har som bekant blivit allt mer israelvänligt.
Europas sjuke man tycks alltså känna kaffedoften efter ett brutalt uppvaknande till en ny verklighet, och den naiva idealism som länge har präglat Tyskland är på väg att bytas i en mer pragmatisk realpolitik. Idealismen innefattar inte bara migrationen och den gröna energin, utan även det huvudlösa förhållandet till Kina som kommer till uttryck i krigiska ekofascisten Annalena Baerbocks ständiga utfall mot det för tysk ekonomi så viktiga landet.
Ett större mått av realism i den tyska politiken är alltså välkommet, inte minst för att det även gynnar Sverige och övriga Europa. Men om Tyskland och Europa ska tillfriskna, måste man nog samtidigt lägga om just palestinapolitiken, och istället för att ta reflexmässigt parti för judestaten verka för en tvåstatslösning på riktigt och för fred i regionen i övrigt.
Ty utan ett Palestina kan man just inte deportera palestinska migranter, utan kan tvärtom förvänta än fler med helt verkliga skäl till politisk asyl. Och med ett Mellanöstern i evigt krig på grund av amerikansk och europeisk geopolitik, blir det Europa som än en gång drar det kortaste strået när man får dra det humanitära lasset efter amerikansk bombliberalism – jänkarna tar oljan, vi migranterna.
