Göteborgsposten lanserar på sin ledarsida tanken att Sverige bör anamma forne folkpartiledaren Per Ahlmarks liberala religion, nämligen synen att alla människor skulle välja att vara socialliberaler om de hade möjligheten därtill, en människosyn som rimmar identiskt med kristendomens löjliga anspråk om att alla människor är den levantiske stormgudens lamm, vare sig de vill eller ej.
En följd är därför att provinsen Taiwan måste försvaras för att ön omhuldar det system som folkpartismen företräder, ett slags systembevarande som även det har sina rötter i den kristna religionen och dess allehanda korståg för att upprätthålla den rätta tron.
Skribenten Katzeff Silberstein hör till skaran av idealister, en välmenande grupp tänkare som förespråkar en tänkt idealvärld, men som inte överlever kontakten med verkligheten. En verklighet i vilken Kina utan pardon kommer att göra grus av Taiwan, i händelse av att Väst gör anspråk på att komma till dess försvar.
Den realpolitiska paradoxen är här att Taiwan kan bevara sin demokrati, sin autonomi och till och med sin militär enbart i egenskap av en del av Kina, och att varje försök till att undfly den relationen är ekvivalent med demokratins och autonomins omedelbara upplösning. Vill man Taiwan väl, så erkänner man därför Beijings anspråk.
En annan syn är också möjlig, nämligen att Taiwan utgör ett sår i Kinas historia, dels genom japansk aggression och ockupation av ön, och dels genom det oavslutade inbördeskriget mellan kommunister och nationalister. Det är inte helt självklart att Sverige på andra sidan jordklotet har att lägga sig i den konflikten, utan det är snarare tämligen absurt att man skulle ha några som helst synpunkter på saken.
Det som i västerländsk idealistisk retorik benämns som försvar av Taiwans oberoende, kan således lika gärna omstöpas i ett motsvarande försvar av Kinas oberoende gentemot västlig inblandning sedan hundrafemtio år tillbaka. Låt Kina bli helt, och släpp de koloniala ambitionerna en gång för alla.
Frågan om Taiwan utgör på en och samma gång symptom på den europeiska sjukan, nämligen dess besatthet av «värderingar», en nutida efterföljare till religiösa motsvarigheter. Europa vill som alltid inpränta och missionera de egna värderingarna och idealen på resten av världen, och kan för sitt liv inte godta att andra kulturer har andra värderingar och ideal, enkannerligen Kina.
Pekpinnarna är ett hinder i relationen inte bara till Kina, utan även i Afrika, vars nationer hellre gör affärer med ett Beijing som inte har sekundära krav om demokrati, mänskliga rättigheter och klimat, utan tvärtom respekterar varje lands suveränitet att fatta egna beslut utan yttre påverkan.
Ytterst handlar det om vad Sverige och Europa vill vara i den världsordning som är under uppsegling, och i vilken USA och Kina är de två fokuspunkterna. Tanken att man unisont ska ställa sig på USA:s sida för att vi i någon mån delar värderingar och system är emellertid futil, eftersom USA inte har för avsikt att rättvist fördela makten.
Europa blir därmed en klient till USA, utan egentligt självbestämmande, och med en ständig eftersläntring i utveckling. Ironiskt nog blir vi även en klient till Kina, i det att vi är fundamentalt beroende av landet med avseende på en rad produkter.
Beroendet kan inte elimineras, eftersom världen hänger samman, men nog kan Europa bli mer självständigt och det «tredje ben» i världspolitiken som Macron förespråkar, tillsammans med hälften av Europas övriga regeringschefer, om än i tystnad.
I realpolitiska termer innebär det att inte ta definitiv ställning för endera parten, utan att i kraft av viss ekonomisk tyngd utgöra lockbete för tävlan de två giganterna emellan om vår gunst. Som en följd kan vi därmed inte antagonisera någondera parten, exempelvis genom att lägga oss i Kinas interna angelägenheter, till vilka frågan om Taiwan hör.
Istället för mission och pekpinnar kan Europa leda genom exempel, på det att andra nationer under frivillighet kan välja att anta eller förkasta våra ideal. Om våra värderingar verkligen är så överlägsna, kommer andra småningom att ansluta till dessa när tiden väl är mogen. Allt annat vore nämligen att se ned på andra nationer som mindre vetande, som kretiner som är bortom all utveckling, det vill säga den mest fundamentala form av rasism.