På DN-tidningen talar man om «kampen mot Kina», en «konflikt» som kräver mer än australiska ubåtar. Vän av ordning undrar säkert vad det är för «kamp», men det kokar helt enkelt ned till fortsatt amerikanskt världsherravälde, att inte låta Kina dominera i det egna närområdet, eller i vart fall fördröja förloppet så mycket som möjligt.
Ty några kinesiska kanonbåtar syns inte i Medelhavet eller Nordsjön, inte heller i Mexikanska golfen eller Tasmanhavet, medan amerikanska och andra plåtschabrak alltjämt smyger längs Kinas kust, något man har sysselsatt sig med i snart två sekel, samtidigt som man i området har inkräktat på andras territorier, koloniserat och påtvingat andra folk knark och västerländsk politik.
Den ambitionen har man fortfarande, eftersom det i västerländsk monoteistiskt tänkande bara kan finnas ett system, medan den österländska pluralismen alltid har omfamnat ett flertal samtidigt. I amerikansk och västerländsk optik handlar det därför om en «systemkamp», trots att den man vill mäta sig mot inte ställer upp för tävlan, utan drar sig tillbaka för att tugga på sina bamburör.
«Kampen» förs framförallt av USA, där Biden tycks fortsätta den konfrontatoriska väg Trump slog in på. Inrikespolitiska skäl tvingar honom till det, men förstås även realpolitiska, i vart fall om man avser försvara sin hegemoniska ställning.
Men «kampen» förs inte särskilt effektivt, när man alienerar förment allierade som Frankrike genom att blåsa landet på ubåtskonfekten, eller när man utan att rådgöra med EU drar sig ur Afghanistan och lämnar allt vind för våg. America is back, men tydligen inte i Europa. När man samtidigt drar sig ur handelsavtal lämnar man fältet öppet för Kina att fortsätta dominera handeln.
EU har sedan Trumps tid vid makten dragit slutsatsen att man inte kan lita på jänkarna, att man måste formulera en egen strategi och stå på egna ben, med en egen utrikespolitik och ett eget försvar. Bidens förrädiska manövrer stärker bara Bryssel i detta antagande, och vi har en allt vidare klyfta i det transatlantiska samarbetet.
Självfallet är det så att EU och USA delar grundläggande värderingar, men unionen har inte alls samma syn på Kina som man har i Washington, och vill helt enkelt inte bli en amerikansk bricka i ett nytt kallt krig. Europas handel med Kina är nämligen avgörande för det fortsatta välståndet.
Europeiska utrikesrådet (ECFR) har låtit undersöka vad den europeiska populasen anser om det geopolitiska läget, med resultat att en majoritet anser att ett nytt kallt krig mellan USA och både Kina och Ryssland är ett faktum.
En stor minoritet anser vidare att EU ligger i kallt krig med Ryssland (44 %) respektive Kina (31 %), medan man samtidigt inte anser att det egna landet är delaktigt i detta kalla krig. Det är ekvivalent med att Europa inte är en del av konflikten, men väl Bryssel, och vi har mycket riktigt på senare tid i EU sett allt fler hökar som vill haka på den amerikanska aggressionen mot Kina – Bryssel lirar i otakt med folket.
Inte överraskande sticker Sverige ut i sammanhanget, med 33 % som anser att det föreligger ett kallt krig mellan Kina och Sverige, en syn som inte delas i övriga unionsländer. Sverige ligger därtill i topp i andra undersökningar kring antipati gentemot Kina, i stark kontrast till exempelvis sydeuropeiska länder.
Hur bibringas ett folk egentligen sådana uppfattningar? Är det för att man i allmänhet är, eh, välinformerad om sakernas egentliga tillstånd, eller är det månne så att folkets uppfattning är ett enkelt eko av mediekonglomeratens alltigenom negativa och helt ickeobjektiva framställning?
Det finns i Sverige inte någon verklig debatt om Kina, och i inget annat ämne är åsiktskorridoren så trång, förljugenheten så stor och nyhetsflödet så enormt missvisande. Man har likt Australien entydigt valt att ställa sig på den amerikanska sidan, vilket är en effekt av långvarig allians med anglosfären, men även av debaclet kring Gui Minhai och den koleriske ambassadörens handel och vandel.
Men i längden är en sådan konfrontatorisk linje inte hållbar. Vi har inget att vinna på en inbillad «kamp» med Kina, vare sig på nationell eller kontinental nivå, och det «kalla krig» som nu utkämpas av USA är av ett helt annat slag än det mot Sovjetunionen. Det är inte en ideologisk drabbning, utan handlar om simpelt fusk av en sprinter som håller på att bli förbisprungen, helt enkelt en dålig förlorare.
Europa måste därför fullfölja med etableringen av en egen utrikespolitisk plattform, och Sverige måste småningom ansluta sig till denna europeiska kontext. Det är helt uppenbart att anglosfären går sin egen väg med Brexit, försvarssamarbetet Aukus och allt fler svek mot Europa, och EU måste därför bli en tredje makt, en självständig sådan som inte lirar andrafiolen i den amerikanska orkestern.
Det är ett europeiskt vägval som tar hänsyn till en geopolitsk realitet, att världen går mot ett multipolärt tillstånd, med tre givna centra i Washington, Bryssel och Beijing. Den verkligheten kan Sverige inte bortse från.
