Skogsbrandsporren lyser för närvarande med sin absoluta frånvaro i statstelevisionen, eftersom den smällkalla verkligheten har trängt sig på. Temperaturer under femtio minusgrader noteras på sina håll, det vill säga en typiskt sibirisk vinterkyla. Men det som är normalt i Sibirien är en anomali i Norden, eftersom vi här vanligen värms upp av golfströmmen.
Arktisk oscillation sägs ligga bakom, varvid högre lufttryck kring Arktis pressar ned den kalla luften. En annan hypotes gör gällande att det är den besläktade nordatlantiska oscillationen som är upphovet, kanske i kombination med el niño. Sambanden är inte helt klarlagda, men det rör sig om naturliga variationer oberoende av klimatförändringar – index för dessa oscillationer är stabila i amplitud.
Å andra sidan försöker en del härleda så gott som samtliga fenomen till just klimatförändringar. Värmeböljor och stormar associeras således alltid med klimatet i stats- och andra vänstermedier, men även köldknäppar förklaras emellanåt med denna universella modell kring «klimatkrisen». Damned if you do, damned if you don’t.
De lila temperaturkartorna ser man i vart fall inte i statsvädrets presentationer, och snart nog lär man återgå till det gängse narrativet, som förkunnar att varje år är varmare än det föregående. De illröda kartorna följer naturligt med vårens ankomst, för att markera med varningsfärger så fort tio grader passeras.
Men inom de parametrar vi här rör oss med är kyla alltid farligare än värme, och överdödligheten är betydligt högre för extremkyla än extremvärme. Människan överlever inte länge i fyrtio minusgrader, men kan hantera fyrtio plusgrader under en längre tid utan större problem, även om det inte är behagligt.
Det är under sådana här omständigheter tryggad energiförsörjning med stabil kraftbas i kärnenergi uppskattas som mest, eller kanske snarare saknas i sin frånvaro. Åtminstone skjuter elpriset upp till sju kronor momentant när kylan tränger på, och mer än så om det är vindstilla.
Och om strömmen går – vilket sker relativt ofta i vårt volatila elnät – är det snabbt fara å färde för människor och djur stadda i en modern tillvaro när kvicksilvret rör sig i de nedre regionerna. Frågan är om batteriet i mobilen räcker för att vänta i kö i fem timmar hos elbolaget? Detta är vårt egentliga problem här i Sverige, inte att Tonga möjligen kan inunderas av vattenmassor i en avlägsen framtid.
