Halva mandatperioden har gått, men Kristerssons moderatregim har inte fått ett skapandes grand gjort. För svenska folket har man inte gjort ett dyft, samtidigt som man har haft allt fokus på ett krig som inte angår oss samt umgåtts flitigt med psykotiska krigsfantasier.
Bunkermentaliteten dominerar helt, med ett «situation room» på agendan för att likt de stora grabbarna i Washington «följa utvecklingen». Man har kapitulerat för USA och gett dess regim fritt tillträde över hela landet, och man öser pengar över försvar och civilförsvar i en kapitalförstöring som saknar motstycke.
Till det ukraïnska slukhålet har man likaledes öst miljarder i bistånd och materiel och därmed bidragit till att förlänga kriget istället för att söka fred. Det finns inget vettigt i att expandera försvaret om man samtidigt skänker bort den kapacitet man har, inklusive jaktplan som kommer att sluta på krigsmuseum i Moskva.
Krigshetsen har resulterat i att svenskarna har tappat stort i realinkomst när inflationen har gett värdeminskning och kronkursen till råga på allt har dykt som en sten. Några reformer för att stärka näringslivet och minska arbetslösheten har inte sjösatts av den passiva regimen. Arbetslösheten har istället stigit, och Sverige befinner sig i den absoluta bottenligan i Europa.
Inte heller har man fått bukt med kriminaliteten, utan man tycks ha fastnat i en evig utredningsspiral. Man kunde byta säkerhetsdoktrin på en eftermiddag utan demokratisk förankring, men är helt oförmögen att ändra lagstiftning utan att först rådfråga statskyrkan och vänstermarxistiska grupper som Talita i långbänk vad de kan tänkas tycka om detta.
Några frihetsreformer har man inte genomfört eller ens aviserat. Den socialdemokratiska folkhemsrepressionen ligger fast, i allt från systembolag till hetslagar. Dissidenten och konstnären Dan Park är åter dömd till fängelse i fysisk form snarare än under fotboja, samtidigt som anstalterna är överfulla och tusentals kriminella med våldskapital går fria på gatan.
Häromdagen tvangs ett moderat kommunalråd avgå för att ha sagt det så kallade negerordet, och i dag meddelar SD:s Richard Jomshof att han pausar sitt arbete i justitieutskottet enkom för att han är kallad till förhör angående misstänkt «hets mot folkgrupp» efter att ha publicerat ett par satirteckningar som inte på lång väg uppfyller kriterierna för sagda lagparodi. I Sverige silar vi uppenbarligen mygg samtidigt som vi sväljer kameler, och moderatregimen tycks inte vilja styra upp prioritetsordningen.
De utlovade energireformerna gick åt fanders, och man har nu drygat ut reduktionsplikten istället för att minska den. Inga infrastrukturprojekt har planerats eller påbörjats, och med mineralutvinningen har inget alls hänt. Istället har man öst pengar över bedragare som Northvolt och amerikanska företag som Microsoft.
Underligt är det därför inte att den socialistiska oppositionen har ett rejält övertag, särskilt som de båda mikropartierna FP och KD åter kippar efter andan under spärren. Frågan är om den förrädiska Busch än en gång kan slå blå dunster i folkets ögon, eller om man sluligen ramlar ut ur riksdagen? Och om det museala Folkpartiet åter kan motivera sin eländiga existens?
Om Kristersson ska vända på det här måste väldigt mycket ske under den andra halvleken, och slutligen måste han också plocka in Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget. I annat fall har borgerligheten sumpat sin chans till långvarigt regeringsinnehav och mer eller mindre skänkt bort makten till socialisterna under Maggan. Allt talar för att Tidölaget blir en dagslända.
