Rubrik under gårdagen på statstevewebben var att tjugotre kineser, eller i princip hela landslaget i simning, testade positivt för ett preparat före olympiska spelen i Tokyo. I den i sammanhanget obligatoriska följeartikeln fick en förment ren svensk idrottare gråta ut om orättvisa villkor, underförstått att svenskarna är offer för omvärldens fusk.
Men något fusk föreligger här inte, och dopningstestet i fråga avfärdades som kontamination av antidopningsorganisationen Wada, efter att den kinesiska motsvarigheten anmält händelsen. Wada konstaterar att labbproverna överensstämmer med kontaminationshypotesen, och det vore helt enkelt märkligt om ett helt landslag uppvisar samma grad av dopning. Om kineserna prompt ville fuska, så skulle man naturligtvis inte ha anmält saken överhuvudtaget?
Även Kina har förstås drabbats av en rad dopningsfall, exempelvis simmaren Sun Yang, men det finns inget som tyder på att Kina centralt och som helhet bedriver sådan illegitim verksamhet. Det rimmar illa med den konfucianistiska meritokrati som känneteckar systemet, och man tolererar dopning lika lite som korruption.
Det mediala problemet här är emellertid inte så mycket att man rapporterar händelsen, utan att man gör det på ett ensidigt och utstuderat sätt. Det förekommer tämligen ofta att Wada får sådana rapporter om kontamination från nationella organisationer, men det blir då aldrig rubriker i statsteve om saken, ej heller i kommersmedier. Av någon anledning är det tydligen mindre intressant när amerikanska eller australiska idrottare påträffas under samma omständighet och med exakt samma preparat (TMZ), utan man fokuserar helhjärtat på att smutskasta Kina.
Helt generellt har den svenska regimtelevisionen en fullständigt bisarr negativ bias rörande Kina, såväl i urval av nyheter och sändningar som i analyser och debatt. Det rör sig ständigt om spel mot ett mål, utan att någon motbild medges, under former som inte kan betecknas som annat än utstuderad propaganda.
Betraktar man exempelvis Dokument utifrån finner man i ämnet Kina samma slags negativa bias, omfattande «dokumentärer» som vid närmare anblick är propaganda filmatiserad av aktivister kring de gängse spörsmålen Tibet, Hongkong och Xinjiang. Man framför exempelvis som «fakta» att Tibet är ett «land» som står under «ockupation» sedan sjuttio år, en hypotes som tydligen inte har nått utrikesdepartementet eller för den delen Förenta nationerna.
Även här gäller att man förvisso kan ge utrymme åt den sortens aktivistgegga, men inte utan en mer nyanserad framställning med rötter i den faktiska historien och den objektiva verkligheten, och framförallt under nykter debatt. Men det man kontinuerligt presenterar över hela statstevelinjen är alltså maximal negativitet, och frågan är då varför, givet att det enligt lag åligger medier i allmänhetens tjänst att värna objektivitet och opartiskhet.
Kanske är det så att man själva har fallit offer för den propaganda man återger, och att man inte har så många andra referensramar än ett fåtal västliga kanaler, som likt en papegoja förstärker samma budskap i cirkulär återkoppling. Inte för att resurser saknas, men utan en någorlunda habil grund att stå på får man svårt att orientera sig i den propaganda som emanerar från alla håll och kanter, inklusive från Beijing. Kunskapsnivån om Kina är helt enkelt under all kritik.
Alternativt är man fullt införstådd med att man blåljuger i syfte att svärta ned landet maximalt i något grumligt politiskt syfte, kanske under den så kallade «demokratiparagrafen» i någon bisarr tolkning. Jag vet inte vad som är värst, men däremot vet jag att det inte gynnar vare sig Sverige eller svenskarna att konstant föra allmänheten bakom ljuset i en tämligen viktig fråga.
