Härförleden propagerade jag för varannandagsfasta som ätmönster, alternativt en återkommande längre periods fasta, som ett sätt att inducera en rad hälsoeffekter, bland annat cellreparation, förnyade stamceller samt renoverat immunförsvar. För att inte tala om viktkontroll, för många kanske den främsta fördelen.
Fasta är så att säga ingen nymodighet, utan har tusentals år på nacken i religiös och annan praktik. Hälsoeffekterna är omvittnade, och flera tänkare har betraktat fasta som en inre läkare. Men det är egentligen bara i vår tid man har kunnat fastslå mer exakt hur det fungerar – exempelvis autofagi är rön som gav nobelpris 2016.
Det är samtidigt komplicerad materia, och vi som tappert försökte lära oss citronsyracykeln utantill i gymnasiet bävar inför att redogöra för anaboliska och kataboliska stadier i mättat och fastande tillstånd. Lyckligtvis finns talanger som förmår gestalta processen överskådligt och ändå detaljrikt, på ett sätt som jag själv aldrig skulle kunna mäkta med:
Det är för övrigt inte bara en fråga om personlig livsstil, utan har samhälleliga dimensioner. Autofagi och andra effekter av fasta inträder först när kroppens reserver av glykogen är förbrukade, och givet den sockerrika kost vi numera håller oss med, inträffar dessa processer inte i den omfattning som krävs för fullgod hälsa. Härav har vi moderna välfärdssjukdomar.
Man kunde tro att fasta, ketogen diet och till och med LCHF-kost därför skulle vara i myndigheternas intresse att lära ut och propagera för, men å andra sidan har dessa organisationer helt andra roller än att enbart värna om konsumenter och vårdtagare.
Vården är till exempel en välfärdsinrättning som kräver allt fler klienter, på samma sätt som tandläkare gärna ser att barn äter godis. Det finns en inbyggd paradox i att en vårdgivare skulle vilja göra patienter så friska att de står utan arbete.
På samma sätt är Livsmedelsverket även intresserat av att hålla livsmedelsbranschen under armarna, varför man ställer sig ganska kallsinnig till Cancerfondens och andras krav om sänkt sockerhalt i färdiglagad mat och i läskedrycker. Sockret är för viktigt för industrin.
Man skulle annars i ett slag kunna förbättra folkhälsan radikalt genom att straffa ut alla former av raffinerat socker och även sötningsmedel, med skatter och andra pålagor. I denna fråga får man gärna gå helt Nordkorea, och det är en inskränkning som är fullt tolerabel i ett större samhällsperspektiv.