När opinionsinstituten samlar in väljarnas synpunkter får man en given fördelning av svaren per parti, och varje parti får därmed en viss procentsats. Vid beräkning mot föregående mätning brukar man ange att det föreligger en statistiskt säkerställd skillnad om konfidensintervallet ligger inom konfidensgraden 95 %.
95 % konfidens innebär att man i 95 % av fallen vid slumpmässigt stickprov får samma intervall. Annorlunda uttryckt söker man ett resultat som är statistiskt signifikativt för två standardavvikelser eller två sigma (2σ), vilket motsvarar 95.45 % av värdena i en normalfördelning. Man bortser alltså från uteliggarna i fördelningens extremer, de knappt 5 % som ligger utanför intervallet.
Två sigma (2σ) är norm inom samhällsvetenskapen, eftersom det ger en tillräcklig (nåja) precision för ändamålet att förutsäga valresultat eller beteenden av olika slag. I naturvetenskaper höjer man emellertid ribban och laborerar ofta under 3σ eller 99.73 % konfidens. Uteliggarna är nu så få att de representerar statistiskt brus.
I riktigt hårda vetenskaper som partikelfysik går man dock än längre och nyttjar 5σ eller 99.9999 % konfidens. Man anser inte att man har en upptäckt av en ny partikel eller ett nytt fenomen innan man har mätningar med sådan konfidensgrad, och man utesluter således chansen nästan helt och hållet.
Hur är det med klimatvetenskap? Man använder 2σ eller 95 %, samma som i samhällsvetenskapen, eftersom de många modellerna är behäftade med svårartade osäkerheter. I själva verket tar man ett medel av över hundra klimatmodellers resultat och ger osäkerheterna i form av modellernas extremer.
Exempelvis beräknar IPCC att havsnivån kommer att stiga 26 cm till 2100 om målet om +2 °C nås. Detta är medianen, men med 2σ eller 95 % konfidens anger man det övre konfidensintervallet till 81 cm. I allra värsta fall under detta scenario kan nivån alltså stiga 81 cm, om man får tro modellerna.
Men IPCC har även ett extremt mål om +5 °C, som motsvaras av fortsatt ökade utsläpp. Medianen blir nu 51 cm, med maximum 178 cm under konfidensen 2σ eller 95 %. De extrema värdena är alltså väldigt osannolika, likväl som scenariet om +5 °C. Det allra troligaste är en ökning med 30 cm, vad vi har observerat momentant (3mm/år) under en längre tid. I Sverige motsvaras detta av sjunkande havsnivåer, eftersom landhöjningen går fortare.
Klimatvetenskapen har dock en inneboende katastroflogik, då den är underställd politiska och ekonomiska dimensioner (anslag som fördelas utgör klimatforskares levebröd). I medier kan man således läsa att «forskare varnar» för att havsnivån kan stiga med två meter till 2100, givet det mest osannolika utfallet i det allra värsta av IPCC:s scenarier.
Här håller man sig inte ens till intervallet 2σ, utan går utanför för att peta i de extrema uteliggarna, det omvända mot vad som försiggår i sund vetenskap. Givet det värsta scenariet finns alltså en risk om 5 % att havsnivån skulle stiga med två meter, förutsatt att man tillmäter klimatmodellerna sådan precision (och det har de inte).
Men risken är även 5 % att människan utrotas före 2100 av krig med nanoteknologiska vapen. Även framväxten av superintelligent AI beräknas utrota människan före 2100 med en sannolikhet om 5 %. Väldigt få brukar tillmäta dessa uppskattningar någon större vikt, eftersom de är osannolika uteliggare i en fördelning. Var är Nanotech-Greta och AI-Greta med sina plakat?
Vi ser alltså att man i sund vetenskap har en ultrahård kritisk inställning till de egna resultaten, med krav om konfidens som mer eller mindre utesluter chansen. I klimatvetenskapen gör man det omvända och nyttjar de mest extrema och osannolika resultaten i de mest extrema scenarierna för att elda på hysterin. Man kan förstå att tidningarna gnuggar händerna av sådant, men det har alltså ingenting med verkligheten att göra.