Pippifågeln doppar näbben i lådan med utställda fröer och andra godsaker, men äter för den skull inte mer än den behöver. Överflöd i naturen genererar inte allt större kroppsvolym (utöver optimum) hos enskilda organismer, utan snarare fler organismer genom ökad reproduktion.
Energibalansen är således hårt reglerad, nämligen såtillvida att djur som råkar äta ett skrovmål drar ned på det vidare intaget, samt i det omvända förloppet ökar intaget efter en period av mindre föda.
Sådan reglering sker hos däggdjur genom hormonet leptin, vars halt i blodbanan korrelerar med förekomsten av fettvävnad i kroppen, nämligen för att det är fettvävnaden som producerar proteinet i fråga. Halten av leptin tolkas av hjärnan i termer av hunger respektive mättnad, vilket ger den erforderliga självregleringen.
Sådan homeostas – eller jämvikt – är central för överlevnaden i längre perspektiv, eftersom varken över- eller undervikt gynnar en organism, nämligen för att mindre optimal fysik medför svårigheter att skaffa föda, försvara revir, föda upp ungar med mera. Därför ser man i naturen aldrig överviktiga älgar eller andra djur.
Ett undantag ges av björnar och andra djur som går i ide, organismer som om hösten ökar konsumtionen av honung och frukt – särskilt halvrutten och fermenterad sådan – så till den grad att leptinbalansen småningom sätts ur spel efter ett par veckor.
Därmed försvinner mättnadskänslan, och djuret börjar konsumera allt mer föda i syfte att fetta upp sig maximalt. Det finns även en mekanism hos sådana djur att avsluta den glupska processen, för att småningom lägga sig i dvala, under vilken tid de uppbyggda fettlagren ger såväl energi som vatten.
Människan går inte i ide, men har ändå utvecklad förmåga att lägga på hullet rejält för att hantera bistra tider med knappa resurser. Det är en överlevnadsmekanism som har tjänat människan väl under större delen av hennes existens, men som ställer till med stora problem i det industriella konsumtionssamhället.
I likhet med fågeln som inte äter mer än nödvändigt trots överflöd, finns det ingen orsak till att människan skulle lägga på sig mer än nödvändigt under motsvarande förhållanden, och god födotillgång är alltså i sig ingen grund för en fetmaepidemi. Även människan har denna självreglering medelst leptin, i kombination med andra hormon som ghrelin och insulin.
Människan har därför bibehållit homeostas även under goda tider, särskilt sedan industrialismen gav mekaniserat jordbruk, kylskåp och andra uppfinningar för att förenkla tillvaron. Så sent som under 1970-talet förelåg en nivå av fetma understigande tio procent i västvärlden, men har sedermera stigit till över tjugo procent eller mer – fyrtio procent i USA. Se gärna filmer som Saturday night fever från den perioden för att övertyga dig om att den allmänna kroppskonstitutionen vid den tiden var diametralt annorlunda från i dag.
Orsakssambanden för den fetmaepidemi som sedan dess har exploderat är inte fullständigt klarlagda, men en ledande hypotes gör gällande att människan i allt högre grad har utvecklat leptinresistens, genom allt större såväl direktkonsumtion av fruktos som indirekt kroppsegen produktion av fruktos ur höga halter av glukos.
Sådan leptinresistens är alltså exakt den process som sätter björnens mättnad ur spel, och orsakar en aldrig avstannande aptit för mat, särskilt med hög näringstäthet. Problemet här är att processen bara fortsätter utan att omsättas i motsvarande fasteperiod, och därmed permanentas leptinresistensen tillsammans med en rad följdsymptom som insulinresistens, minskad ämnesomsättning med mera, vilket småningom inte bara leder till fetma utan även hela enchiladan av så kallade välfärdssjukdomar: diabetes, cancer, alzheimers, högt blodtryck, erektil dysfunktion…
Fruktos är den ena komponenten i strösocker, tillsammans med glukos, med snarlik kemisk sammansättning, Men medan glukos är kroppens primära bränsle och bryts ned av samtliga celler, kan fruktos enbart brytas ned av levern. Det sker under fermentering till alkohol och bildande av fettvävnad runt levern och andra organ, vilket är orsaken till att för högt intag av såväl fruktos som alkohol leder till fettlever.
Men glukos som inte omsätts i energi kan inte bara bilda triglyerider som lagras i fettvävnad, utan även fruktos i sig, som då måste hanteras av levern. Fritt och tillsatt socker är alltså boven i dramat oavsett om det är fråga om glukos eller fruktos.
Och fritt socker förekommer i riklig mängd i modern konsumtion av föda, inte minst i godis, läskedrycker, färdigmat med mera. Även raffinerade kolhydrater i bröd och pasta är socker i en annan form, och bryts snabbt ned till just socker. Utan bromsande mekanismer som fibrer leder en snabb konsumtion av socker – särskilt i flytande form – till såväl leptin- som insulinresistens och småningom till fetma och sjukdomsutveckling, om konsumtionsmönstret vidmakthålls.
Att just USA är värst i klassen kan kopplas till att man där sötar med isoglukos (majssirap), en särskild variant av socker med högre halt fruktos, naturligtvis i kombination med en utbredd snabbmatskultur av buffétyp – leptinresistens stimulerar alltså aptiten på sådan energität mat.
Allmänheten känner visserligen till att socker anses vara skadligt för hälsan, men drunknar samtidigt i konkurrerande budskap om att kött, fett och andra livsmedel är hälsovådliga. I ett sådant informationsbrus har man svårare att ta rationell ställning kring vad som verkligen är sant och av störst vikt.
Omfattande belägg finns emellertid för att kött och fett inte är drivande faktorer i fetmaepidemin, nämligen genom studier av såväl inuiter och andra naturfolk med hög konsumtion av kött som personer på ketogen diet. Däremot är fett och energität mat som kött i kombination med sockerinducerad leptinresistens en given orsak, men grundproblemet är alltjämt sockret.
Å andra sidan finns även en given korrelation med allt högre intag av industriella matoljor med hög halt av omega-6-fettsyror, även om de biokemiska orsakssambanden här inte är klarlagda. Även detta är en hormonell historia, givet att omega-6 och omega-3 konkurrerar om samma slags enzym, varvid obalans ger inflammation och andra metabola störningar. I vilken skräpmat som helst förekommer sådana oljor tillsammans med rikliga halter av tillsatt socker, vilket därmed ger en kaloribomb som ställer till med stor metabol oreda.
Man kan även lägga till hypotesen om allt mindre motion, men den visar sig inte stämma vid noggrann observation. Folk gymmar till förbannelse, men det är till mindre nytta om man ständigt går på energidryck, läsk, godis, chips och snabbmat. I grunden är det primära problemet störd ämnesomsättning till följd av leptinresistens.
Som upplyst enskild individ kan man enkelt åtgärda sådan obalans genom att helt enkelt slopa sockret och oljorna, samt börja äta riktig mat. Har man lagt på sig ordentligt måste man emellertid göra som björnen och fasta för att få väck fettet, särskilt det skadliga inre. Först därefter kan man börja fundera kring motion.
Men för den stora allmänheten kommer poletten inte att trilla ned, just på grund av informationsbruset, missuppfattningar, myter och målkonflikter om klimat och annat. Därför fortsätter fetmaepidemin och med den belastningen på vården, tills man från centralt håll drämmer till rejält med den stora hammaren, exempelvis genom att tokskatta sockret (och oljorna).
