Det förhärskande narrativet bland rådgivande instanser är alltjämt att den accelererande incidensen av övervikt, fetma, cancer, diabetes och andra folksjukdomar skulle vara ett resultat av konsumtion av mättat fett, rött kött och andra naturliga produkter som vi problemfritt har livnärt oss av under tusentals, för att inte säga miljontals, år, det vill säga en orsakskedja som faller på sin egen orimlighet.
Samma skikt vill samtidigt gärna propagera för en lösning på nämnda problem bestående i ökat intag av industriella fröoljor av ett slag som aldrig tidigare har utgjort mänsklig föda, samt i växling från animalisk till «plantbaserad» kost, även det en anomali för en art som huvudsakligen har livnärt sig av animaliska produkter.
Ett nyare skäl härtill har att göra med «klimatet», underförstått att människans kost måste anpassas för att minska utsläppen av växthusgaser, varvid kvalitet får ge vika för kvantitet. Men i grunden härrör argumentet från religiöst håll, nämligen i form av sjundeadventisternas antipati gentemot det testosteron- och därmed sexualitetsdrivande köttet.
Den fanatiska religiösa klicken byggde tidigt ut en verksamhet byggd på de egna rönen, varvid man har kommit att påverka forskningens inriktning in i nutid, inte minst för att det finns omfattande pekuniära motiv i att producera «plantbaserad» ultraprocessmat till närmast fantastisk vinstmaginal i jämförelse med traditionella livsmedel. Sekten odlar också en myt om «blå zoner», med sig själv i centrum för en sådan grupp av särskilt långlivade samhällen.
En annan faktor rör tidig forskning under 1950-talet, varvid man genom tvivelaktiga studier sökte härleda den då pågående epidemin av hjärtsjukdomar till mättat fett, alltså det slags fett som har nyttjats i tusentals år utan att ge sådana problem. Hjärtproblemens egentliga orsak var förstås primärt rökning, men man kände då inte sambandet närmare.
Emellertid skulle fettskräcken förbli det dominerande och allenarådande paradigmet, med följd i rekommendationer om lågfettsprodukter och ett större inslag av kolhydrater i kosten. Det akademiska slaget tippade till denna skolas fördel, inte minst på grund av socker- och livsmedelsindustrins benägna bistånd.
När skolans doktrin blev officiellt påbud i form av statliga rekommendationer exploderade marknaden med lågfettsprodukter, margarin, «vegetabiliska» fröoljor och andra substitut för traditionella fetter, samtidigt som fettets energi huvudsakligen ersattes med socker och raffinerade kolhydrater. Sedan 1980 föreligger därför en amerikansk och med sedvanlig fördröjning global fetmaepidemi, med grund i dessa rön.
Men trots att utvecklingen fortsätter fyrtio år senare, och med den motsvarande pandemi i folksjukdomar, håller man benhårt fast vid ideologin, förstås alltjämt under smörjning av kommersiella krafter. Samtidigt skulle det vara en oerhörd prestigeförlust att så här långt efteråt erkänna sådana felsteg. Ny vetenskap får sakta men säkert revidera kunskapsläget, i takt med att den dominerande faktionen dör ut.
Av resonemanget ovan framgår att det ena naturligt leder till det andra i en given orsakskedja, nämligen att det förment skadliga köttet och mättade fettet måste ersättas av andra makronutrienter, vilket med nödvändighet då blir «plantbaserade» fröoljor och kolhydratrika livsmedel.
Men även i denna falang vet man förstås att kolhydrater är sammansatt socker, och att socker driver upp blodsockernivån. Med tiden blir effekten av insulinspikar utveckling av insulinresistens och därmed sammankopplade fenomen, som fetma, diabetes med mera. Lösningen på just detta problem heter fibrer, eftersom sådana osmältbara kolhydrater bäddar in sockret och därmed saktar ned förloppet med blodsocker och insulinsvar.
Fibrer har dessutom egenskapen att ge mättnad genom utfyllnad, varför det torde vara en bra metod för att hålla vikten i schack. Till yttermera visso utgör fibrer krubb för mag- och tarmfloran av bakterier, som fermenterar såväl fibrer som en del av det inbäddade sockret till… håll i hatten nu… mättade fettsyror, alltså det «skadliga» fett som vi bör undvika.
Vanligen bildas kortkedjiga fettsyror som smörsyra (namnet antyder att det finns i smör, nämligen härsket sådant), ättiksyra, propansyra och pentansyra, som därefter nyttjas som energi. Biprodukter är emellertid gaser av olika slag, vilket kan ge orolig mage och matsmältningsproblem.
I de mer fantastiska skildringarna sägs fibrer även producera «magiska» substanser av olika slag (fytokemikalier), men det finns inga som helst bevis för sådana påståenden. Det är primärt en nedärvd mekanism för att kunna utvinna energi ur osmältbara fibrer genom symbotiska organismer, men man kan lika gärna – eller hellre – ta den direkta vägen via animaliska produkter och andra källor med mättat fett.
Rekommendationerna med större inslag av fibrer har således sin grund i att kunna hantera den väldiga mängd (> 50 %) kolhydrater som numera påbjuds, nämligen för att förhindra alltför stora mängder glukos, insulin och inte minst de triglycerider som insulinet bildar av en för stor mängd glukos. Äter man färre kolhydrater, behövs således färre fibrer, och för den delen även mindre C-vitamin.
I själva verket präglas människans utvecklingshistoria av markant förändring i tarmfloran, med uppemot femfaldig ökning av bakterier som bryter ned animaliskt protein och motsvarande minskning av organismer som fermenterar växtfibrer. Vår flora är anpassad för huvudsakligen animal föda, även om vi alltjämt har förmåga att hantera en fattigare «plantbaserad» kost under magra tider – det senare ett arv från ett tidigare stadium.
I jämförelse med andra primater har människan därför en avsevärt reducerad tarmflora, även bland jägare–samlare. Moderna storstadsbor har än mer reducerad flora, inte minst på grund av antibiotika i vård och djurhållning, men samtidigt är variationen inom varje grupp större än mellan grupperna. Floran anpassas således efter den aktuella situationen, och ju mer «plantbaserat» man äter, desto större variation.
För karnivora folkslag som inuiter och jakutier vidmakthålls enbart en minimal flora för nedbrytning av animaliskt protein, och fiber i kosten är då överhuvudtaget inte nödvändigt. Fiber är således inte ett essentiellt ämne, och rekommendationen att äta mer fibrer bör förstås som en anpassning till en modern skräpmatsdiet med stora mått av socker, raffinerade kolhydrater och industriella fröoljor.
Den som äter en adekvat omnivor kost omfattande fisk, kött, ägg, mejeri och grönsaker har inget extra behov av fiber, utöver den mängd som finns naturligt i grönsaker. Naturligtvis kan man alltid äta mer fiber för extra mättnad, men man måste då balansera det mot eventuella följdeffekter, som diarré, gasbildning med mera.
Själv lägger jag gärna chiafrön på ägg, sallad och annat för att få en gnutta fibrer och ytterligare näringsämnen, men det skulle aldrig falla mig in att konsumera korn, gryn, sågspån eller annat av det som rekommenderas från myndigheternas sida, eftersom jag vill ha en fungerande mage.