Någon efterbliven kverulant i en kvällstidning undrar varför islamisterna kritiserar Sverige men inte Kina, givet att det i det senare landet sägs pågå ett «folkmord» gentemot muslimer av den sort som går under benämningen uigurer. Skälet är enkelt, nämligen att det i verkligheten inte pågår något «folkmord» och för att Kina och muslimska länder har ett gemensamt problem i att bekämpa islamistisk terrorism.
Det som benämns «folkmord» av den amerikanska skurkregimen, på initiativ av en dårkristen pseudoforskare utanför den gängse akademin, är mer en klassisk kinesisk social reform i syfte att integrera ett segment av befolkningen som allt mer har hamnat i utanförskap. Genom att lära ut mandarin, tillhandahålla praktik och rycka upp skadlig religiös praktik med rötterna, får man en passiv befolkning i arbete, till nytta för dem själva och samhället i stort.
Framförallt eliminerar man den terror som för något årtionde sedan började sprida sig allt mer från Xinjiang till hela Kina, dåd utförda av uiguriska terrorister påhejade av Washingtons lakejer i syfte att skapa osäkerhet i den autonoma regionen och Kina överlag. Det är samma slags geopolitiska spel som försiggår kring Tibet, Hongkong och Taiwan, allt i syfte att destabilisera Kina.
Kritiken mot de tidigare omskolningslägren kommer enbart från Väst, som en del i en pågående geopolitisk strävan, medan övriga världen rycker på axlarna och ser saken i ett mer realistiskt raster. Kina har inte problem med islam i sig – det är en av fem erkända religioner som praktiseras problemfritt av hui och andra folkgrupper – utan med just terror, separatism och extremism med rötter i en särskild folkgrupp.
Den problematiken förstår man erfarenhetsmässigt i Mellanöstern, Centralasien och Sydöstasien, och ser därför ingen anledning kritisera Kina för reformerna, eftersom de inte är riktade mot islam, utan syftar till att upprätthålla ordning och gemenskap i samhället. Självklart har Kina starka ekonomiska band till muslimska länder, men det har även EU och USA, utan att det har hindrat vare sig kritik eller mer aggressiv jihadism och terror.
Istället för att kritisera reformerna och förvränga innebörden med aggressiva och tämligen meningslösa termer som «folkmord», borde Sverige och EU följa det framgångsrika kinesiska exemplet för att stävja de egna oroligheterna bland den huvudsakligen muslimska diasporan. Horder av uppretade massor som länsar butiker, bränner bilar, kastar sten och skapar otrygghet bland allmänheten gynnar så att säga inte Europa, utan riskerar tvärtom att ytterligare sänka kontinenten.
Sveriges massiva problem med invandrarrelaterad gängbrottslighet och utanförskap i muslimska enklaver, samt förstås med muslimer som inte godtar svensk kultur, lagstiftning eller svenska fri- och rättigheter, kan lösas med motsvarande sociala reformer, nämligen att ställa hårda krav på dem det berör att studera svenska, godta anvisad arbetspraktik samt i övrigt anpassa sig till svensk kultur, under hot om indraget försörjningsstöd eller förvisning.
Den hårdare varianten med läger behövs således inte, men det är klart att för ett mer kriminellt klientel behövs även sådana institutioner, då i form av fängelse. En massiv utbyggnad är redan planerad, vilket visar att vi trots allt är på rätt väg.
Det handlar om att i Sverige gäller svenska normer, svensk kultur, svenska seder, svenskt bruk, svenskt språk och svensk lagstiftning, som har företräde i allt i relation till islam, sharia, främmande språk och utländska sedvänjor. Detta motsvarar tämligen exakt den fullständigt självklara ordning man strävar efter i Kina – majoritetskulturen har alltid företräde, och alla andra kulturella uttryck måste underordnas och integreras i denna.