Internationella domstolen i den Haag (ICJ) tvålar till den judiska folkmordsstaten ordentligt när man interimistiskt beordrar apartheidnationen att vidta kraftfulla åtgärder för att förhindra det pågående folkmordet i Gaza, samtidigt som den längre utredningen om genocid fortsätter. Tel Aviv hade räknat med att fallet skulle avvisas, men får nu svart på vitt att man är sin slaktares arvtagare.
Den israeliska statsterrorismen kommer ändå att fortsätta, om man får tro Netanyahus uttalanden om att inget kan stoppa mördarmaskinens brutala slakt. Den större frågan är emellertid vad USA och dess marionetter tar sig till i detta skede, och utan vidare stöd från Washington kan lilleputtnationen Israel inte agera helt fritt.
På spel står nämligen den «regelbaserade världsordningen», eftersom Internationella domstolen är den högsta av domstolar, till skillnad från Västs instrumentala låtsastribunal i samma stad. Det är världssamfundets högsta juridiska organ som har uttalat sig, och om man struntar i det har sagda «regelbaserade världsordning» rämnat en gång för alla.
Begreppet är sedan länge missbrukat, och ses med inte helt blida ögon av stater utanför den västliga sfären. Vilka regler är det som egentligen avses, på vilken fråga man pliktskyldigast brukar svara internationell lag i enlighet med internationella organisationers tolkning.
Sådan internationell lag som Dubya Bush en gång hånade öppet under den olagliga och «fullskaliga» invasionen av Irak, men som på en och samma gång åberopas av samma regim i Washington när det passar det egna syftet. Exempelvis hänvisar man gärna till Förenta nationernas havsrättskonvention angående öar i Sydkinesiska havet, utan att ens ha ratificerat avtalet.
Världen tittar nu spänt på hur ICJ:s beslut kommer att tolkas av USA och dess satelliter, och vad det får för konsekvenser för det vidare krigsförloppet. Fortsätter slakten av kvinnor och barn och fördrivningen av palestinier står det klart utom allt tvivel att den «regelbaserade världsordningen» inte är något annat än den starkes rätt, där den starke i detta fall är Israel respektive USA med marionetter, inklusive det Tyskland som har intecknat hela sin prestige i det judiska blodbadet.
Det innebär i så fall att vidare hänvisningar till den «regelbaserade världsordningen» faller platt till marken i varje diplomatiskt sammanhang där USA et al söker inflytande, och att man förlorar mark när man söker det globala syds medverkan i att kontra Kina i sitt geopolitiska spel för att bevara global dominans och hegemoni.
För Israel innebär det att ridån går ned fullständigt, och att man förlorar stöd från praktiskt taget hela världen utanför den rubbade västfåra som ovillkorligt understödjer folkmordet och den sjuttio år långa ockupationen. Säkerligen kommer Tel Aviv ändå att fullfölja annekteringen av resten av Palestina, men man bäddar därmed för ytterligare ett tusenårigt mörker fyllt av hat från omvärlden snarare än evig fred. Mer pyrrhusseger än så blir det inte.
