Utrikesminister Ann Linde slog häromdagen fast att Sverige aldrig kan erkänna ett afghanskt emirat under shariastyre, trots att vi redan erkänner andra stater med sådana attribut, till exempel Saudiarabien och de flesta andra gulfstater. Även USA säger sig kräva respekt för «mänskliga rättigheter» för ett erkännande, trots att man redan erkänner andra stater utan sådana villkor – och trots att man själv har vissa problem i den genren.
Det är som tidigare hävdat ett kraftigt avsteg från den traditionella folkrätten, som bygger på territoriell kontroll och folkvilja snarare än politiskt eller ideologiskt innehåll. Att kräva att stater uppfyller en viss politik är inget annat än en modern form av kolonialism, under vilken den nuvarande religionen på modet – «mänskliga rättigheter» och «demokrati» – ska missioneras och implanteras med tvång.
För att inget missförstånd ska uppstå vill jag här deklarera att jag naturligtvis är för såväl demokrati som mänskliga rättigheter, och även att jag är emot både talibanstyret och den sharia man ämnar implementera som allmän lag – i egenskap av ateist finns det inget jag hatar så mycket som monoteistisk religion, och allra mest hatar jag islam, en ideologisk cancer som inte har i mänsklig kultur att göra.
Men både demokrati och mänskliga rättigheter är idéer, symboliska föreställningar som egentligen inte existerar i verkligheten, ett slags kulturell överenskommelse i likhet med pengar och andra abstrakta ting. Det är en sekulär religion, ett substitut för en dysfunktionell kristendom, från vilket man har ärvt tanken om MR-ideologin som «universell» och därför föremål för mission.
Det är idéer som har vuxit fram i en viss kulturell kontext, och därför inte är så «universella» som man gärna vill hävda. Det är ideal att sträva efter, inte en global lag som ett fåtal västländer äger rätt att administrera i egenskap av självutnämnd lagstiftare, polis, åklagare, domare och straffanstalt.
Eftersom jag är uppvuxen i denna kontext, är jag närmast med automatik för idéerna. Även i många andra kulturer finner man dessa idéer beundransvärda, om än med vissa reservationer och med andra prioriteringar av de inbördes rättigheterna. Det finns vidare någorlunda korrelation mellan ett lands utvecklingsgrad och dess benägenhet eller förmåga att implementera såväl mänskliga rättigheter som demokrati.
Vilket för oss in på Afghanistan, där 99 % av befolkningen är för sharialagar. Talibanerna är kanske inte den stora massans favoritgrupp, men det är den starkaste politiska kraften och den företräder alltså folkviljan till en grad som är helt ouppnåelig i västerländska samhällen.
Om afghanerna själva – till 99 % – vill ha sharialagar, ska då vi sätta oss till doms över det och mot folkviljan kräva att man anammar västerländsk demokrati med respekt för just våra värderingar, utvecklade under flera hundra år av religiösa stridigheter och i en särskild kulturell kontext?
Det finns en enkel anledning till att försöket att bygga en demokrati från ovan misslyckades, nämligen för att Afghanistan inte är redo för det, för att man saknar traditionerna och institutionerna, för att man har andra värderingar, och för att demokrati måste byggas underifrån, organiskt, över tid, av folket självt.
Av den anledningen har talibanerna rätt, att man företräder folket, och att man har befriat Afghanistan från en ockupant. Och av den anledningen ska Sverige och världen erkänna emiratet, för att man inte kan ställa krav på att regimen ska bortse från 99 % av befolkningens vilja och istället lyssna till vad fågelskrämman Ann Linde i Stockholm kraxar om.
Snabbaste vägen till demokrati och mänskliga rättigheter går via ömsesidig respekt, handel och livliga utbyten, via fred och utveckling. Invasion, krig och «sanktioner», det vill säga försök att kuva ett folk till underkastelse, leder till det diametralt motsatta, vilket alltså är anledningen till att Afghanistan, Nordkorea och Kuba är efterblivna stater.
Argumenten är likvärdiga med dem som här ofta framförs om Kina, en annan nation man länge försökt kuva och undertrycka. Man kan säkert få för sig att jag är en apologet för kommunistpartiet vid en slarvig läsning, men det dröjer sig även här om den fundamentala folkrätten, om territoriell integritet, om folkviljan och ett folks rätt att själv välja väg, tid och form för sin utveckling. Har man inte den rätten är man en koloni, en slav under andra länders inflytande.