Kategorier
Liberalism Politik

Folksuveränt Polen

Val stundar i Polen på söndag, och i vanlig ordning beskrivs det av stats- och kommersmedier i huvudfåran som ett «ödesval» för demokratin, nämligen för att Polen inte anses leva upp till vänsterpolitiska ideal kring invandring, abort med mera, men även på grund av en pågående konstitutionell kris.

Exempelvis menar de svenska kommunisterna i Vänsterpartiet att det är en «attack mot demokratin» att Polen inför stränga abortlagar, varför landet inte bör komma i fortsatt åtnjutande av generösa omfördelningspengar.

Men abort är alltså inte en grundläggande demokratisk rättighet av det slag som förekommer i fri- och rättighetskataloger i liberala demokratier, utan politiskt kött på det skelett som katalogen och övriga konstitutionen definierar.

Vänsterpolitiska och andra reformer hör inte hemma i konstitutionen, utan är sådan politik som delibereras kontinuerligt och som därför är föremål för förändring av olika regimer, i endera riktningen. Det är också av den anledningen införande av aborträtten i svensk och annan grundlag är fullständigt befängt.

Samma sak gäller Q-frågor, som inte så som uttrycks av belackarna har med mänskliga rättigheter att göra, utan på sin höjd är sådant man önskar skulle omfattas av den rättighetskatalogen. Warszawas uppfattning i frågan behöver ingalunda spegla Bryssels, utan det är en sak för sejmen att i egen hög suveränitet besluta om.

Det är liktydigt med att Polen är en folksuverän nation, i vilken makten utgår från folket, på samma sätt som i Sverige. EU-medlemskapet innebär visserligen att man avhänder sig en del av suveräniteten och underkastar sig EU:s regelverk, men det senare omfattar alltså inte de företeelser landet kritiseras för, möjligen med något undantag.

Det är framförallt Polens reformer av rättsväsendet som har väckt kritik, nämligen att regeringen beslutat rota ut kvarvarande kommunistiska rötter ur systemet från sovjettiden, bland annat genom att stuva om i garnityret av domare. Det är svårt att se vad problemet med det är, givet att regeringen under alla omständigheter kontrollerar sejmen och därmed har utnämningsrätten.

Man kan jämföra med Sverige, där domare faktiskt utses av regeringen, och där man i regel struntar i Lagrådets «rekommendationer». Det är innebörden av folksuveränitetsprincipen, och ett sådant styrelseskick är per definition inte en liberal demokrati, eftersom maktdelning i tre oberoende instanser saknas. De «problem» som sägs gälla Polen, förekommer alltså även i Sverige och en rad andra europeiska länder.

Annan kritik som riktas mot landet gäller att man har tagit viss kontroll över utnämningsrätten i statsmedier, men även här är det svårt att se vad den principiella skillnaden skulle vara gentemot Sverige och en del andra europeiska stater. I Sverige utses som bekant förvaltningsstiftelsens styrelseordförande av just regeringen, vanligen en avdankad politiker. Ägarstrukturen med en skenbar buffert i form av en förvaltningsstiftelse kringgås lätt, och det så kallade redaktionella oberoendet i statsmedier är en chimär.

En mer brännande demokratisk fråga är istället varför andra medlemsländer som Sverige ständigt lägger sig i Polens (och Ungerns) inrikespolitik genom att kritisera dess suveräna beslut kring abort, migration med flera frågor som EU inte har att göra med. Man brukar här med all kraft värja sig från sådan otillbörlig påverkan från Ryssland, men tycks alltså inte leva som man lär.