Kategorier
Filosofi Politik Vetenskap

Förändring enda konstanten

Sahra’an-Nafud är en öken i Saudiarabien, men det har inte alltid varit så. Periodvis har regionen präglats av ett våtare klimat, med grönområden och förekomst av sjöar. Och där det fanns sjöar och grönska, där fanns även människor, nämligen för 400, 300, 200, 100 och 55 tusen år sedan, enligt ny forskning. Med människor avses här Homo sapiens och tidigare arter i släktet.

Om serien ser misstänkt bekant ut, beror det på att det är milankovićcyklerna som återigen visar sig, de regelbundna förändringar i jordens axellutning och jordbanans form som är den huvudsakliga drivkraften bakom klimatförändringar. De är tre till antalet och samverkar, med en huvudsaklig 100k-cykel och en mindre 41k-cykel – den senare är upphovet till den senaste pluviala perioden på Arabiska halvön.

En annan sahra (öken) – eller snarare sahara i plural – är förstås det vi lämpligen benämner Sahara, som också periodvis omfattas av gröna perioder, av samma anledning. Graden av fuktighet bestämmer förekomsten av flora och fauna, inklusive människor, det vill säga att människan tar sin flykt dit där det finns resurser.

Grönperioder i öknen. Groucutt, H.S., White, T.S., Scerri, E.M.L. et al. Multiple hominin dispersals into Southwest Asia over the past 400,000 years. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-03863-y (CC 4.0)

Den periodiska pump som präglar bältet över Sahara och Arabiska halvön har således utgjort en drivkraft för mänsklig migration, nämligen såtillvida att människan mer eller mindre har tvingats anpassa sig efter rådande förutsättningar. Därvid har människan erbjudits två vägar ut ur Afrika, en via sundet Bab al-Mandab i Djibouti, och en vid Sinai i nordöst.

Populationerna i Arabien har varit bestående så länge de klimatiska förutsättningarna har medgivit liv, medan Sinai länge har varit huvudvägen ut ur Afrika för ett flertal arter i vårt släkte, framförallt Homo erectus och Homo heidelbergensis, den senare vilken i Europa och Asien gav upphov till Homo neanderthalensis och Homo denisova, och i Afrika vår egen art Homo sapiens.

Senare, när vi själva kunde etablera en permanent tillvaro utanför Afrika för 70k år sedan, har vi även blandat våra genom med kusinerna neandertal och denisova, vilket tillsammans med genetisk drift, isolering och andra faktorer har givit upphov till en modern hybrid av Homo sapiens, annorlunda från våra förfäder, inte minst i kognitivt avseende.

Detta är dock en politiskt inkorrekt utsaga, ty enligt den förhärskande uppfattningen uppstod Homo sapiens fix och färdig ungefär som Adam och Steve i lustgården, och har sedan dess inte förändrats alls, i vart fall inte i kognitivt hänseende. Det får helt enkelt inte ske.

Men förändring är den enda konstanten, och vi förändras kontinuerligt i samspel med naturen, som ideligen ger nya förutsättningar för anpassning. Europas och Asiens människor formades under de förutsättningar som gavs under den senaste nedisningen, med glacialt maximum för 21k år sedan, och den tid som följde därefter.

Sedan maximum har milankovićcyklerna återigen åstadkommit varmare klimat, med omfattande smältning av isar, en process som alltjämt är pågående, om än i mindre omfattning. I huvudsak uppnådde vi en platå för omkring 6k år sedan, den tid som omfattas av den bibliska skapelsemyten, det vill säga täcker den egentliga skriftliga historien.

Klimatisk stabilitet bidrog till civilisationens framväxt.

Under 300 000 år irrade vi omkring som bushmen och tog för oss vad naturen hade att erbjuda i form av lågt hängande frukter, utan att utveckla någon bestående civilisation. Men för ungefär 12k år sedan uppstod jordbruket successivt som en konsekvens av klimatisk stabilitet, halvnomadisk mänsklig tillvaro i Levanten samt människans förvärvade kognitiva förstärkning.

Det rörde sig om en plågsamt långsam process över tusentals år att vaska fram säd och gryn som kunde föda större befolkningar, och var till en början blott ett komplement till traditionell jakt och samling. Det är egentligen ett mirakel att människan kunde tämja och anpassa floran efter eget behov, men det är en följd av en tillfällig stabilitet i klimatet, att människan under en så lång tid hade förutsättning att omforma floran med artificiellt urval.

Jordbruket gav anhopning av människor, och därmed behov av att leda dessa i koordinerat arbete, under utbetalning av lön, ansamling av säd i lager, produktion av kärl för förvar, och så vidare. Administrationen krävde förteckning över löner och lager, vilket ledde till skrift, och i sin tur till annan symbolisk verksamhet som matematik. Så föddes civilisationen, och resten är så att säga historia.

Men de första civilisationerna har inte varit bestående, och den tidigare bördiga jorden har ersatts av salt och torka. Dessa de första civilisationerna hade även ett flertal sammanbrott innan de slutligen föll i träda, och det har inte sällan rört sig om mindre klimatiska variationer som orsak, till exempel 4.2ka-händelsen med flera.

Civilisationen har på samma sätt som mindre grupper av människor därefter anpassat sig efter förutsättningarna, och det är också vad som kommer att ske i framtiden. De nuvarande klimatförändringarna som ett resultat av att människan kastar upp kol i luften kommer således att ge varmare och blötare klimat, och under loppet av tusentals år kommer som en konsekvens kustlinjerna att förändras. Uruk finns inte längre, inte heller Birka, och i framtiden inte heller New York.

Men så hade varit fallet även utan människans benägna bistånd, och vi hade således med matematisk precision kunnat åtnjuta en successiv nedkylning mot ett nytt glacialt maximum, som i slutändan hade om inte tagit död på civilistionen så i vart fall reducerat den till ett fåtal utposter. Istället för högre vattennivåer, hade havet dragit sig undan och bildat allt tjockare istäcken, och klimatet skulle bli betydligt torrare och kallare med stor utbredning av öknar. Frihetsgudinnan hade stått långt upp på torra land, och småningom kanske under några kilometer is.

Människans befolkningsexplosion och hennes skövling av naturen samt nyttjandet av fossila bränslen har således haft det goda med sig att vi permanent har tagit oss ur milankovićcyklernas grepp, i vart fall såtillvida att vi slipper framtida nedisningar och därför kan hålla civilisationen vid liv och god vigör. Det är ett faktum, även om din lokala miljöfascist aldrig kommer att erkänna det eller ens förstår perspektivet.

De nya problem som uppvärmningen erbjuder är kortsiktiga, och föreligger egentligen bara i ett inbillat perspektiv av jordens förmenta konstans. Förändringarna är inte snabbare än att människan generation efter generation kan anpassa sig efter nya förutsättningar, det vill säga att städer organiskt flyttar med vattennivå och andra parametrar.

Förändringarna går inte heller att stoppa, i vart fall inte med nuvarande metodik, och vi noterar således att utsläppen av koldioxid fortsätter att öka, inte helt oväntat linjärt i takt med befolkningsökningen – utan att adressera denna parameter kommer man inte att ha framgång i sina ambitioner att inte stoppa men väl minska hastigheten på förändringen.

En del uttrycker oro just för att hastigheten på förloppet är så snabbt, men även det har historiska paralleller – exempelvis 8.2ka-händelsen innebar en temperatursänkning med 3 °C under blott tjugo år, vilket är tjugo gånger snabbare än nuvarande temperaturökning. Än snabbare förlopp präglade övergången från glacialt maximum.

8.2ka-händelsen, samt perspektivet av konstant långsam nedkylning, reverserad av antropogen uppvärmning.

Jorden är samtidigt ett reglersystem, i vilket varje aktion kommer att mötas av en motreaktion. Hastig uppvärmning ger således en motreaktion i form av utbredning av växtlighet, som binder kol och producerar syre, och därmed motverkas uppvärmningen i ny jämvikt. Hastigheten på förloppet spelar ingen egentlig roll.

Detta är klimatrealism, insikten att inget är konstant och att jorden är i ständig rörelse. Att människan alltid har att agera inom de ramar och förutsättningar som naturen ger, och att vi inte mer än marginellt kan påverka vår tillvaro, att vi ständigt måste anpassa oss.

Det är också typiskt österländsk filosofi kring begreppet ickepermanens: obeständighet, anicca, wuchang (无常) eller mujo (無常) i buddismen, eller wuwei (无为) i daoismen, att inte försöka kontrollera tillvaron utan att flyta med strömmen, att agera utan ansträngning. Om floden kommer, vilket den gör, så agera i dess riktning istället för att försöka stoppa den. Släpp klimatångesten och chilla lite, va.