Härförleden lanserade en populär strömningstjänst en «dokumentär» om Kleopátra (inte *Kleópatra) med den sensationella tesen att den egyptiska drottningen i själva verket var subsaharisk afrikan snarare än den otvetydigt makedoniska person som avbildas på ett otal samtida byster och målningar. Det är en form av historieförfalskning som resulterade i det sämsta betyget någonsin för en teveserie.
Den skattefinansierade och tungt vänsterlutande statstelevisionen ämnar nu upprepa bedriften i fråga genom att gestalta de första svenskarna som afrikaner och även araber. Det är för all del inte första gången man lanserar en sådan tes, men frågan är varför. Det tycks i grunden vara ett utslag av kulturmarxism snarare än rön förankrade i vetenskap.
Statstelevisionen förstår helt enkelt inte hur evolution fungerar, och man tycks här tro att den afrikanska fenotypen bevaras i stort sett oförändrad från -70 ka till -15 ka, bara för att plötsligt övergå till nuvarande eurasiska fenotyper efter att det nutida Sverige koloniseras. Så är förstås inte fallet, utan vi har här en stegvis morfologisk förändring som redan efter tio tusen år resulterade i nya fenotyper skilda från den afrikanska.
Visserligen är vi alla afrikaner i den meningen att människan stammar från Afrika sedan 300 000 år tillbaka, men de skaror som utvandrade från -70 ka till Eurasien har genomgått vidare evolution samt även beblandats med neandertal, varvid nyare människotyper har uppstått. Mekanismerna i fråga är i övrigt genetiska flaskhalsar, grundareffekt samt inte minst genetisk isolering under långa tider av flykt undan den senaste nedisningens karga klimat.
I korta drag har vi en utvandring av afrikaner vid -70 ka, till såväl Levanten som den arabiska halvön över Bab al-Mandab (ett isolat som småningom resulterade i araber, som inte har med den europeiska utvecklingen att göra). Även tidigare utvandringar har förekommit, men de har inte blivit bestående, eftersom neandertal har behärskat Eurasien under lång tid. Neandertal – Homo neanderthalensis – är för övrigt vår kusin, med en gemensam anfader i Homo antecessor.
Men Homo sapiens fick ändå fäste i Levanten vid -70 ka, och kunde sprida sig längs en sydlig rutt till Asien. Europa fick vänta till -45 ka på grund av geologiska och klimatiska hinder, samt inte minst neandertals värn.
Efter 25 000 års vistelse i Levanten hade man redan genomgått substantiella förändringar till följd av ny miljö och andra mekanismer, inte minst hybridisering med neandertal – mestadels genom sexuellt våld. Koloniseringen av Europa från -45 ka skedde under samma villkor, men ställde än högre krav på anpassning till ett synnerligen kargt klimat.
Och än kargare skulle det bli med en nedisning som nådde glacialt maximum för 20 000 år sedan, under vilken tid ett flertal distinkta populationer utkristalliserades, bland andra västeuropeisk samlare-jägare (WHG) och en östlig motsvarighet (EHG). Detta var synnerligen homogena populationer på grund av isolering under lång tid, och utmärkande drag var bland annat ljusare hy än kusinerna från Levanten samt större kropp och skalle (värmeledning premierades).
Skandinavien koloniserades av båda dessa populationer, och resulterade i en typ av skandinavisk samlare-jägare (SHG) vars främsta värv utgjordes av rennäring och traditionell jakt. De hade inte blå ögon, eftersom det är ett senare drag utvecklat i södra Europa från -12 ka.
Däremot hade de mörkare hy än dagens skandinaver, men alltså inte tillnärmelsevis lika mörk som subsahariska afrikaner. Man hade inte heller samma ansiktsformer som afrikaner, utan hade sedan länge antagit mer modernt europeiska drag, om än inte identiska med nutidens – men inte långt ifrån, och den senare indoeuropeiska (EHG, ANE) kolonisationen från -4 ka skulle småningom befästa ordningen.
Anledningen till att man ändå bevarade en mörkare hy beror på att man hade en sund kosthållning i form av animalisk föda till följd av jakt, och av samma anledning bevarar eskimåer och andra sibiriska grupper en mörkare ton. Men med kolonisationen av jordbrukare från Anatolien (EEF) sker en förändring i kosthållningen, vilket leder till bristsjukdomar och därmed genetisk selektion – upptag av vitamin D från solen premieras, vilket ger ljusare hy, en egenskap som dessutom samvarierar med blå ögonpigmentering, som därmed småningom kommer att prägla de bleka nordborna.
Bilden av blåögda afrikaner som kommer direkt från den afrikanska kontinenten till ett töande Sverige är alltså historieförfalskning på allra lägsta nivå. Det afrikanska arvet bestod under magdalenien (-15 ka) enbart av det mest basala, och en ny människotyp hade sedan länge utkristallierats från den aurignaciska kulturen -43 ka och framåt, den Cro magnon som lät gestalta abstrakt tänkande och symbolik i konst och musik och som lade grunden till den senare europeiska civilisationen, den beteendemässigt moderna människan.
