När usonisk trupp efter tjugo års närvaro drar sig undan från Afghanistan utan att egentligen ha uppnått något, avancerar talibanerna snabbt och intar region efter region och stad efter stad. Huvudstaden intas inte lika lätt, men talibanerna lär inte vara intresserade av att samregera med den nuvarande regimen, och småningom faller därför även Kabul.
Det internationella samfundet har «varnat» att man inte kommer att erkänna en talibanregim som installerar sig själv med våld, men det struntar man förstås i. Dessutom har man i princip redan erkänts av Kina, med vilken granne man kan erhålla allt man behöver i utbyte mot att respektera Kinas intressen, nämligen att hålla Östturkestans självständighetsrörelse i schack och att inte störa projekt i Nya sidenvägen.
Kina har sedan länge en folkrättslig hållning av att inte lägga sig i andra staters interna angelägenheter, så länge de inte har betydelse för det egna landets säkerhet – som uiguriska terrorgrupperingar på afghansk mark – under förväntan om att andra inte heller lägger sig i Kinas inre angelägenheter. Det är en princip som passar talibanrörelsen utmärkt, då man strävar efter en renlärig shariastat utan större kontakt med omvärlden.
Det Islamiska staten misslyckades med kommer talibanerna således att gå i land med, efter att först ha slagits mot Sovjetunionen från 1979, och därefter med USA sedan 2001. Det var ur rörelsens synvinkel ett digert misstag att låta husera al-Qaida och andra grupperingar i Afghanistan, eftersom det inte förde närmare målet, utan tvärtom fördröjde det.
Med talibanernas snabba offensiv kan freden nu dock vara nära i Afghanistan, om än under ett för vårt vidkommande hemskt shariastyre. Det blir nu inte den enda medeltida staten i världen, utan är i gott sällskap av Saudiarabien och en del andra gulfstater, och man får väga den omständigheten mot ett land permanent sargat av krig.
Ett suveränt Afghanistan utan inre splittring och schismer kan lättare staka ut en framtid, även under talibanskt styre. Samarbete med Kina kan ge ett grundläggande bidrag för att etablera en stabil statsbildning och en habil ekonomisk utveckling, och från det stadiet får man därefter utvecklas organiskt på egna premisser.
Där bombliberalismen har misslyckats kan Kina således ha framgång med klassisk ickeinblandning, det vill säga grundläggande respekt och regelrätt business, så som man har agerat i såväl Afrika som det omedelbara grannskapet, till exempel med de labila staterna Thailand och Myanmar. Det omaka paret Beijing och Kandahar kan småningom visa sig vara en fruktsam konstellation.
