Vi har numera en väldig tillväxt på den afrikanska kontinenten, vilket beror på att Kina har visat vägen genom frihandel på affärsmässiga villkor utan någon som helst politisk inblandning i andra länders interna angelägenheter, alltså på ungefär samma villkor som Kina självt har vuxit på senare decennier. Detta är en klar kontrast mot tidigare, när europeiskt bistånd villkorats så att det inte längre är användbart, och förr eller senare ändå kanaliserats in i upprustning eller i lokala banditregeringars egna fickor.
Det har i Europa funnits en tanke om att man kan dels bomba sig till demokrati eller dels plantera demokrati genom bistånd kopplat till villkor om utveckling av demokratiska reformer. Förmodligen har tanken något att göra med hur kristendomen en gång i tiden inympades i nationalstater över hela Europa och senare i Afrika, då som en kombination av svärdets makt och lockelsen om ett himmelskt paradis.
Bistånd är mer lockelsen om ett avlägset jordiskt paradis av demokrati, men man har förstås insett att detta paradis är lika falskt som det himmelska man lockat med tidigare, i alla fall under premisser som att Europa ändå har handelshinder mot afrikanska bönders råvaror. Samtidigt är det ingen som bryr sig om Europas intentioner, utan man tar bara pengarna och smyger in dem i den verksamhet man vill. Resultatet är att Afrika förblir i ett vakuum och inte utvecklas.
Biståndsorganisationerna har ännu inte begripit mekanismerna bakom demokratisk utveckling, och inte heller de politiker som med Sveriges utveckling och frihandelsvänliga linje i bakhuvudet borde inse helt reflexmässigt att man inte kan inokulera demokrati. Demokrati inplanterades inte i Sverige, utan växte fram av egen kraft som en funktion av ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och successiva sociala framsteg. På samma sätt har det förhållit sig i de flesta andra demokratier.
Självklart finns det personer som inser detta, även inom biståndsorganisationerna och kanske även bland politiker, och det är bra att frågan lyfts i medier på det att en omvärdering kan äga rum. Här finns förstås samma doktrinära läge som i många andra frågor i svensk politik där en viss linje har vuxit fast i golvet och överlagrats med ett tjockt lager av mossa. Det är inte lätt att riva upp ett sådant golv och lägga nytt, men det måste ändå göras. Politik måste renoveras när den inte fungerar – och när den heller aldrig har fungerat är det närmast genant att man ändå håller fast så hårt vid sina ideologiska käpphästar.
Folk tvivlar alltjämt om Kina. Man menar att det går för långsamt, trots att takten är häpnadsväckande snabb i jämförelse med vilket annat land som helst . Exempelvis Sverige demokratiserades under en period om två hundra år. Den ekonomiska utvecklingen finns där, de sociala framstegen likaså, och demokratin utvecklas lokalt och förgrenas in i samhällsutvecklingen på olika vis, på känt manér från grannländerna. Det är, hävdar många av oss, bara en fråga om tid innan verklig politisk demokrati i någon form blir självklar i Kina.
För Afrika, som är ett gytter av länder i olika tillstånd, är tvivlen naturligt ännu större, men det är samma sak här. Afrika måste byggas med frihandel, vägar, järnvägar, investeringar, infrastruktursatsningar och så vidare, och sedan får de sociala och politiska framstegen komma i efterhand när tiden är mogen och förutsättningarna i övrigt så medger, helt utan vår hjälp eller vår piska.
Sverige piskades inte till demokrati, så varför skulle afrikanska länder då gilla en sådan osmaklig och paternalistisk behandling? Och varför skulle inte afrikaner när tillfället yppas välja en väg liknande vår med folkligt styre? Svensk biståndspolitik bygger tyvärr på en fruktansvärt nedsättande attityd mot andra kulturer och folkslag, något som bara accentueras när politiker mästrande bedriver social ingenjörskonst för att bättra på främmande folk med propagandistiska radiokanaler, bomber och villkorat bistånd snarare än okonstlad frihandel.