Dårkristne fundamentalisten Adrian Zenz, som säger sig ha guds uppdrag att gå i kamp mot Kina, har åter lanserat en packe data som påstås bevisa människorättsbrott i Xinjiang. Samtliga sådana läckor har gått via Zenz, och det är också hans «uppskattningar» som ligger till grund för hela anklagelseakten mot Kina.
Det rör sig om namn i databaser, men av någon anledning räknas de i tusental, och inte i de «miljoner» som man har hamrat in som en påhittad «sanning» på grundval av en intervju med åtta (8) personer. Bevismaterialet är alltså skralt, och det är så helt enkelt för att tesen är felaktig.
Man har i arkiven även hittat bilder av polis som tränar, samt några enstaka foton av förhör med verkliga terrorister – en företeelse som man försöker smeta ut på hela skaran av «flera miljoner» uigurer som sägs utsättas för ett «kulturellt» «folkmord» – vad anledningen till det nu skulle vara.
Att man släpper detta paket just nu är ingen tillfällighet, utan det handlar om att röra upp damm och piska upp en negativ stämning i samma ögonblick som FN:s MR-kommissionär Michelle Bachelet är på besök i Xinjiang. Man vill påverka opinionen och kommissionären genom att ge eldunderstöd, oaktat den svaga ammunitionen.
Syftet med aggressionen mot Kinas sociala reformer handlar mindre om sympati med uigurer och desto mer om en agenda av att smutskasta Kina, som en del i den större planen att innesluta och obstruera landet med så många nålstick man bara kan, och i den ambitionen drar man sig inte för att koka sopa på en spik och nyttja samma metoder som när Colin Powell i FN:s generalförsamling höll upp en påse tvättmedel som «bevis» för att Irak hade massförstörelsevapen.
Det är effektiva metoder, som nyttjas gång efter annan i geopolitiska ränker som smids i Washington för att främja det amerikanska imperiebygget. Men var och en kan med enkla tankeexperiment rådpläga sanningshalten i de påståenden som emanerar från Zenz och andra.
Till exempel måste man fråga sig varför den onda kommunistregimen har valt ut en enstaka grupp (bland femtiofem officiella och flera hundra inofficiella minoriteter) på måfå. Och om det specifikt är islam som är problemet, måste man ställa sig frågan varför de etniska muslimerna i folkgruppen Hui inte omfattas av «förtrycket».
En annan tankefigur som ofta återkommer i debatten är att man vill att majoriteten av hankineser på sikt ska ersätta uigurerna, varför man sprider amsagor om tvångsaborter och -steriliseringar. Men om den misstanken äger riktighet måste man ställa sig frågan varför detta sker just nu och inte tidigare i Folkrepublikens historia, särskilt som man i tidigare skeden verkligen uppvisade både galenskap och ondska.
Likaså måste man förena detta med elementära fakta som att minoritetsgrupper, inte minst uigurer, alltid har varit undantagna från ettbarnspolitiken och andra reproduktiva ingrepp, vilket tvärtom har lett till en omfattande befolkningstillväxt bland uigurer och andra minoriteter.
Man kan här observera att resonemangen tidigare har varit snarlika för Tibet och dess tibetanska minoritet, men man har aldrig försökt leda i bevis hur hankineser utan genetiska förutsättningar att hantera låg syrehalt på hög höjd ska kunna tränga ut den nativa befolkningen. Verkligheten här är att tibetaner sprider sig österut i Kina i betydligt större omfattning, och motsvarande gäller även uigurer – Xinjiang är oländig ökenterräng.
När man lägger samman alla sådana omständigheter väger «evidensen» från Zenz lätt, och man inser att Kinas motivering är den korrekta, nämligen ambitionen att rycka upp grogrunden för fundamentalism, terrorism och separatism genom att utbilda och yrkesförbereda passiva och marginaliserade grupper, det vill säga att integrera ett utanförskap i majoritetssamhället.
I den gärningen förekommer helt säkert hantering av betydligt barskare slag, inte minst mot verkligt kriminella element, och det kan man månne kritisera – men det ska ställas i proportion till syftet, på samma sätt som under motsvarande bryska amerikanska metoder under kriget mot muslimerna terrorn.
Under alla omständigheter har det inget med genocid att göra, utan det är en form av vulgärretorik som bara bidrar till att undergräva termen, på samma sätt som när både ryssar och ukraïnare – brödrafolk – anklagar varandra för att bedriva folkmord.