«Forskningen» om genus har åter hamnat i skottgluggen på senare tid, då man har visat att den praktiska politiska tillämpningen av «forskningens» «resultat» har inskränkt den akademiska friheten vid högre lärosäten. Exempelvis vill man angripa «maktordningar» genom att tvinga fram en jämställd fördelning av referens- och kurslitteratur i undervisningen, med absurda resultat för vissa discipliner och ämnen.
Nationella sekretariatet för genusforskning slår nu tillbaka, och menar att påhoppen på genusforskning har en ideologisk bakgrund. Man slår fast att genusforskning visst är en vetenskap, men lägger inte i ett enda fall fram några argument varför så skulle vara fallet, utan anför en rad indirekta och ovidkommande argument.
Man undrar exempelvis varför det inte finns någon offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori, där «strängteori» enligt författarna tydligen ska utgöra den moderna fysikens «ännu ej empiriskt underbyggda» centrala utgångspunkt.
Påståendet är för det första felaktigt, då strängteori inte i någon som helst mening ligger till grund för modern fysik. Det gör istället standardmodellen (kvantfysik) och allmän relativitetsteori, två visserligen oförenliga och ofullkomliga teoribyggnader som i sina omfattande tillämpningsområden har en empirisk precision med en förskräcklig massa decimalers noggrannhet.
Dessa är teorier i egentlig mening, såtillvida att de är empiriskt bevisbara, aldrig har vederlagts i ett enda fall, och med mycket stor precision kan förutsäga framtida händelser baserat på tillräckliga indata. Strängteori är en i mängden av hypotetiska modeller för att förena relativitetsteori och kvantmekanik i en enda universell teori, och även om den har en tjusig matematisk bakgrund, har den också tillkortakommanden som diskvalificerar den för ändamålet.
Det är ändå en vetenskaplig hypotes, eftersom den kan prövas, falsifieras (i princip) eller verifieras (genom empiriska studier), och bygger vidare på redan empiriska strukturer och data. Den är inte gripen ur luften, utan söker med teoretiska begrepp förädla redan befintliga modeller på en solid matematisk grund. Det är så vetenskap bedrivs, genom att följa den vetenskapliga metoden.
Genusvetenskap har ingenting av detta, utan bygger hela sin existens på ad hoc-postulat som varken kan falsifieras eller verifieras (ens i princip), och vars resultat inte har någon som helst prediktiv verkan. Man ställer upp «idéer» kring kön som en «social konstruktion», men bortser då helt från den relativt hårda empiriska naturvetenskap som kallas biologi, som på ett enklare och klarare sätt härleder de skillnader vi ser mellan könen i olika tillämpningar.
Att strunta i Ockhams rakkniv (att välja den enklaste modellen med den bästa prediktiva kraften) kan aldrig kvalificera som vetenskap, utan är samma humbug som omgärdar «teologi» och andra kvasivetenskaper, det vill säga teoribyggnader kring ett antal obevisbara postulat («gud», «social konstruktion», «könsmaktsordning»). Genusvetenskap är i så måtto ingen vetenskap alls, utan en filosofi, ett ramverk i vilket man diskuterar abstrakta konsekvenser kring en rad påhittade och önskade premisser.
Det är vidare en politisk filosofi, då den har politiken som drivkraft. Medan normal politik syftar till att eliminera sådana maktstrukturer som tidigare har hindrat kvinnor från att delta i samhällets alla nischer, det vill säga att åstadkomma jämlik representation i det grundläggande ramverket, har den statsfeministiska politiken som mål att skynda på utvecklingen och åstadkomma jämställdhet i utfall genom könskvotering, litteraturkvotering och andra slags skadliga ingrepp i meritokratin och demokratin.
En sådan politik motiveras enklare om man kan förankra den i vetenskap, och av det skälet anslår politiska beslutsfattare medel för just sådan forskning, som ska härleda det man vill bevisa, och vars resultat senare kan användas i den politiska processen i evig cirkelgång. Detta till skillnad från förutsättningslös forskning om naturens mekanismer, där oväntade upptäckter omkullkastar tidigare paradigm med viss brutalitet, men också med ovedersäglig empiri.
Studier om könsroller, diskriminering och så vidare görs med fördel i den etablerade sociologin, enligt vetenskaplig praxis. Det är ett viktigt samhällsvetenskapligt forskningsfält, och det finns knappast någon som inte vill arbeta för ett jämställt samhälle. Men den så kallade genusvetenskapen är inte en framkomlig modell för detta ändamål, utan är en skadlig företeelse som har föga med vetenskap att göra, och desto mer med politisk ideologi. Det är hittepåforskning.