Det mediala landskapets seriella natur bjuder att man inte kan bevaka mer än en konflikt åt gången, varför många händelser i världen faller under radarn. Exempelvis pågår sedan några månader ett krig i Tigray i Etiopien, med inslag av krigsförbrytelser från de stridande parterna, samt en eskalerande hungerkris som berör flera miljoner människor.
Även här används termen «folkmord» för att beskriva händelserna, bland annat storskalig fördrivning av civilbefolkningen, avrättningar, våldtäkter, halshuggning av barn, foster som skärs ut från livmodern och andra vidrigheter som gör begreppet relevant alldeles på riktigt.
Men i fokus just nu är ändå den ständiga konflikten mellan israeler och palestinier, som har blossat upp efter en längre tids lugn. Den är mer intressant för oss, för att den utspelar sig runt våra knutar, och för att den har beröring med den europeiska historien. Inte minst har konflikten bäring på situationen i Mellanöstern i stort, terrorism, flyktingströmmmar med mera.
Här har Israel på senare tid sökt etablera stabila relationer med ett flertal grannar, varför palestiniernas umbäranden hamnar allt mer i skymundan. Konflikten har inte längre samma hetta som fordom, samtidigt som Irans inblandning på Hamas sida gör att sunniaraber drar sig för att ta ställning för den panarabiska saken.
Ur arabisk synvinkel är Israels existens numera ett ovedersägligt faktum som man har att godta, samtidigt som ljuset har slocknat helt för tanken på en tvåstatslösning. Här kan man också tala om ett folkmord, när palestinier fördrivs, förtrycks, diskrimineras och naturligtvis även tas av daga i utomrättsliga avrättningar och under större konflikter.
Ett par hundra palestinier har fått sätta livet till under de senaste två veckornas drabbning, vilket ska läggas till den sammanlagda summan under åren som har gått. Här dödas muslimer i drivor, samtidigt som deras land ockuperas och bosätts, kvadratmeter för kvadratmeter.
Men i politiken hör man inga större invändningar. Biden vänder ryggen till och håller mest tyst. Några «sanktioner» är det inte tal om, och inte heller några antydningar om att det skulle röra sig om «folkmord» eller ens krigsbrott. Israels handlingar ursäktas med att det minsann var terroristerna i Hamas som började.
Men även i Xinjiang var det uigurerna i ETIM som började. Och i Xinjiang finns inga dödens fält, utan blott omskolningsläger i syfte att assimilera ett problematiskt snitt av den uiguriska befolkningen. Det finns ingen ansats att fördriva människor, utan tvärtom att göra dem delaktiga i majoritetssamhället. Inte en enda muslimsk stat har opponerat sig, medan delar av Västvärlden däremot har kallat skeendet för «folkmord» i retorisk falsett.
Så olika ter sig alltså svaren på olika slags konflikter, och det har naturligtvis att göra med geopolitiska ambitioner. Folkmordet i Xinjiang är helt enkelt inte, men de bryska reformerna ger ytterligare en angreppsvinkel att nyttja mot Kina, på samma sätt som Hongkong, Tibet, Sydkinesiska havet, Huawei med flera konfliktytor.
Kina skulle nog helst vilja sköta sina egna bestyr, samtidigt som man inte lägger sig i andras bykar. Den traditionella hållningen är ickeinblandning i andras angelägenheter. Men i egenskap av supermakt i vardande dras man ofrånkomligt in som aktör i världens olika konflikter, för att det har bäring på den egna nationens säkerhet eller utveckling.
Exempelvis har Beijing i dagarna bjudit in parter i Afghanistan till samtalsrundor för att överbrygga motsättningarna. Man kunde tycka att Kina skulle glädja sig åt att USA lämnar Afghanistan efter tjugo år, men i själva verket har den amerikanska närvaron gynnat stabiliteten i Västra Kina. Nu måste man således själv gripa in i handlingen för att söka stabilisera en oroshärd med bäring på både Xinjiang och den Nya sidenväg som ringlar genom Centralasien.
Men man har även erbjudit sig att medla mellan Israel och Palestina. Här har man inga direkta beröringspunkter med konflikten, men eftersom den gör att fokus flyttas från Xinjiang och Kina är man angelägen om att gjuta olja på vågorna och att samtidigt söka skapa lite goodwill.
Tramset om «folkmord» i Xinjiang är just trams, men det ligger ändå där i öppen dager som en fiktiv varböld och irriterar Kina något fruktansvärt, varför man gärna tar alla chanser att flytta fokus. På så sätt går Kina samma väg som alla tidigare stormakter, mot större inblandning i världens angelägenheter, oavsett om man vill eller inte.
Eftersom man är löst allierad med Iran och Ryssland rubbar det status quo i regionen, och det lägger således mer bränsle på konflikten snarare än att lösa något. Men bättre att det brinner där än hemmavid, tycks man resonera. Vem vet, det kanske är läge för Kina att börja skeppa ut några fartyg till Mellanöstern för att reta gallfeber på USA och i någon mån skifta fokus i geopolitiken?