En naiv fråga är varför Nordkorea sätter missiler, raketer och satelliter före mat åt landets befolkning. Svaret är naturligtvis att varje nation sätter den yttre säkerheten framför allt annat, och Nordkorea är formellt i krig med såväl Sydkorea som USA. Framförallt ligger svaret i historien.
Det var japanernas fel, i vanlig ordning. Före och under andra världskriget fick den japanska regimen för sig att invadera Korea, Kina och flera andra länder i ett försök att dominera hela Asien. När japanerna väl hade atombombats till lydnad återstod att slicka såren för de drabbade. Exempelvis Nanjing firade igår 75-årsminnet av den massaker japanerna ställde till med och som kostade 300 000 människor livet.
Korea fick dock aldrig möjligheten att läka ihop, utan delades mellan segrarmakterna USA och Sovjetunionen i två delar. Ingen av supermakterna stannade särskilt länge, men istället för att ena landet kort efter kriget lät man Korea bli en bricka i det kalla krig som följde, och Nordkorea är en återstående rest av denna period.
Sunda förnuftet säger naturligtvis att Nordkorea inte har något att hämta i vidare kamp, att kriget är över sedan länge, och att den ideologi Nordkorea rättar sig efter är en död och illaluktande råtta. Men i en paranoid militärdiktatur råder inget sunt förnuft. Nordkorea har imploderat under trycket av sin egen säkerhetsstruktur, och det finns ingen enskild person i Nordkorea som kan bryta loss landet ur dess djupa psykos.
Ur Nordkoreas synvinkel har man därför en situation som påminner om den Iran befinner sig i, nämligen ett utsatt läge som kan mildras genom att ha tillräckligt avskräckande militär slagstyrka. Även om man hotar grannar till höger och vänster är det mest för att spänna muskler och visa att man nog inte ska attackera Nordkorea. Inte för att någon har planerat att göra detta, men med hänsyn tagen till Nordkoreas labila tillstånd är detta således ändå ett rationellt beteende.
Dilemmat kan lösas på väsentligen tre sätt. Det ena är att Nordkorea får fart på de ekonomiska reformer i kinesisk anda man påbörjat i speciella ekonomiska zoner. Problemet här är att de reformerna är alldeles för få och för blygsamma och därför aldrig kan få önskat resultat, och Nordkorea kan därför inte friskna till på naturlig väg så som Kina gjorde efter Mao.
Det andra är att omvärlden gör Nordkoreas mardröm verklig och en gång för alla invaderar och bombar landet sönder och samman och gör slut på folkets plågor. Nackdelen här är att Pyeongyang skulle sätta in all sin konventionella slagkraft mot Sydkorea och främst Seoul, ett offer man nog inte kan tillåta sig.
När Gim väl skaffat sig kärnvapen är för övrigt den lösningen inte längre möjlig, för då kan Nordkorea skicka stridsspetsar till flera länder i regionen i ren revansch om man pressas. Men här ligger också den paradoxala tredje formen av lösning, nämligen att låta Nordkorea hållas. Om man kan uppnå en trygghetskänsla med kärnvapen, så för all del: om det sedan leder till reformer och omprioriteringar vore problemet löst, och allt blir en fråga om tid.