En allt mer populär strategi bland skurkstater som USA och dess satelliter är att tillfångata en medborgare från det land man vill utpressa. Därefter finner man upp några anklagelser (ofta sanktionsbrott, spioneri med mera) och väntar på att motparten ska reagera, på det att man kan utverka fördelar åt sig själv.
Ett flagrant exempel ges av Meng Wanzhou, Huaweis finanschef, som fann sig i den absurda situationen att utgöra fånge på kanadensisk mark i närmare tre år, anklagad för att ha brutit mot unilaterala amerikanska sanktioner mot Iran. Fallet saknar motstycke, och dess egentliga motiv var att utöva ytterligare tryck mot Kina i en bitter maktkamp, enkannerligen att klämma åt Huawei, en konkurrent som vid tiden dominerade utbyggnaden av telekomnät.
Kinas reaktion blev emellertid att svara med reciproka åtgärder, varvid kanadickerna Spavor och Kovrig arresterades, prövades i rätten och sedermera (i fallet Spavor) dömdes för spioneri. Här kunde man tycka – och tyckte västanalytiker – att Kinas agerande mer liknar gisslandiplomati, men man hade till skillnad från USA substans i anklagelserna.
Detta framgår implicit av Ottawa-regimens nyligen timade beslut att ge de båda spionerna kompensation i mångmiljonklassen, samtidigt som man förstås officiellt vidhåller att de tvenne är oskyldiga. Men staten ger aldrig ut pengar utan orsak, inte heller i Kanada – man vill nog inte att spionerna ska spilla allt för mycket information i en stämningsprocess.
Om än unikt i sitt slag utgör Meng Wanzhou-affären bara toppen på ett isberg i smutsig amerikansk ekonomisk krigföring. 2013 arresterade man på liknande vis fransmannen Frédéric Pierucci, som fick skaka galler i drygt tre och ett halvt års tid. Pierucci, finanschef på franska Alstom, fick plikta för att företaget ansågs ha brutit mot en amerikansk korruptionslag med «universell räckvidd».
Fallet Perucci grundades på franska affärer med Indonesien, medan fallet Meng baserades på transaktioner mellan Kina (Hongkong) och Iran, det vill säga mellan enskilda suveräna stater utan koppling till USA. Den amerikanska skurkstaten erkänner inte «universell jurisdiktion» när man själv står inför skranket, men tycks ändå vilja tillämpa sådan för egna syften – det är vad som egentligen menas med den «regelbaserade världsordningen».
USA:s motiv i Perucci-affären var att göra anspråk på Alstom via General Electric, vilket man sedermera lyckades med, varvid den franska kärnkraftsindustrin kom under amerikansk kontroll, för USA:s vidkommande en fullständig seger. Man kan förstå att andra länder, som Kina, inte vill falla i samma fälla, utan då hellre vidtar lämpliga åtgärder.
Fallet Julian Assange återfinns faktiskt också i denna klass, men av politiska snarare än ekonomiska skäl. Sveriges roll i denna härva utgörs av att på Washingtons order ha upprätthållit en anklagelseakt om «våldtäkt», enkannerligen efter att misstankarna först hade avskrivits, varvid han kom att bli föremål för europeisk arresteringsorder och sedermera haffades i Storbritannien, amerikansk vasallstat i spionnätverket Five eyes. Förmodligen tvangs Sverige delta i sådan gisslandiplomati under hot om amerikanska repressalier, på samma sätt som vid egyptenavvisningarna 2001.
London har inte sparat några som helst medel för att gripa journalisten, som i princip har varit neutraliserad sedan 2010. Visserligen var han inte längre anklagad för det oerhört allvarliga «brottet» att ha idkat könsumgänge utan skydd, eftersom den svenska regimen sedermera lade ner anklagelserna, men han hade ändå avvikit från rättsprocessen under borgen. Han tog därvid skydd på Ecuadors ambassad 2012, där han även gavs politisk asyl. Numera tynar han bort i brittiskt fängelse, i en oändlig utlämningsprocess – så mycket för «mänskliga rättigheter».
Det där med att avvika från borgen eller villkorlig frigivning anses alltså vara särdeles allvarligt i fallet Assange, trots att det finns betydligt högre värden som står på spel i bakgrunden, exempelvis pressfrihet. Däremot trivialiserar man förstås sådant i andra sammanhang, synnerligen då det gäller Kina, vars juridiska system överhuvudtaget inte anses ha giltighet i förhållande till västliga intressen.
Typexempel utgörs av fallet med den «store poeten» Gui Minhai, där man helt sonika underkänner Beijings bevekelsegrunder. Man menar att Gui i egenskap av svensk medborgare står över de futtiga anklagelserna kring ett «trafikbrott» (i själva verket dråp under rattfylleri) och att ha avvikit från villkorlig frigivning, medan man alltså drev en ultrahård linje kring Assange för att inte ha använt gummi… helt enkelt en kolonial attityd som hänger kvar.
Ett i dagarna aktuellt fall kring svensk tillämpning av «universell jurisdiktion» rör iraniern Hamid Nouri, som av svensk domstol dömdes till livstids fängelse för delaktighet i avrättning av iranska politiska fångar 1988. Även här finns ett inslag av qui pro quo, då Tehran håller den svenske EU-diplomaten Johan Floderus i förvar sedan april 2022, anklagad för korruption, spioneri, samröre med Israel med flera brott (alltså av samma kaliber som de amerikanska fantasianklagelserna mot Perucci och Meng).
Frågan är emellertid vad Floderus har haft i Iran att göra. Officiellt uppges han ha varit på «semester», men det sanktionsutsatta Iran är inget typiskt semestermål, särskilt inte för en person som är anställd av Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, ett organ som arbetar med säkerhetspolitiska spörsmål för unionens räkning.
Den iranska regimen är förvisso känd för att bedriva gisslandiplomati på närmast industriell skala, den enda åtgärd man har att ta till mot det fientliga Västs nyckfulla åtgärder i form av sanktioner med mera, men givet den större bilden som har beskrivits ovan bör man här inte dra förhastade slutsatser. Det luktar Spavor och Kovrig även i fallet Floderus, och det är inte troligt att det rör sig om en slumpmässigt utvald pjäs – Tehran har garanterat fog för saken.
Stats- och kommersmedier i huvudfåran nämner även den «svenske» forskaren Ahmadreza Djalali som del i sådan gisslandiplomati, men det fallet härrör från 2017 och har inget med saken att göra. Man kan då lika gärna hävda att Sverige bedriver gisslandiplomati genom att ha arresterat och dömt Nouri som hämnd för Djalali, vilket säkert är den iranska tolkningen.
«Universell jurisdiktion» hör emellertid inte hemma i en rättsstat, eftersom det kringgår nationell suveränitet och åsidosätter folkrätten. Sverige – eller för den delen USA – har ingenting att skaffa med Irans eller iranska medborgares göranden och låtanden, såvida det inte sker på svensk mark, och samma sak gäller förstås andra nationer. Man utsätter bara svenskar för fara genom att agera sålunda.
Man kan här dessutom notera en märklig ensidighet i hur man tillämpar sådan «universell jurisdiktion», eftersom det aldrig drabbar USA eller dess satelliter. Det är samma sak som att Internationella brottmålsdomstolen nyttjas instrumentalt för att klämma åt Putin och en klick afrikanska skurkar, men aldrig riktas åt den västliga sfären eller för den delen Israel. Den «regelbaserade världsordningen» är förvisso i behov av omfattande renovering.
