Premiärminister Scott Morrison föreslog en coronakommission under australisk ledning, trots att det redan bedrevs en sådan i WHO:s regi. Varför skulle man vilja det? Jo, för att i efterhand fastställa en redan tilldelad skuld för pandemin, och därmed tillfoga Kina politisk skada.
Händelsen ledde till att Beijing styrde om importen av kol, vin och andra produkter från Australien till andra intressenter, med resultat att Canberra står med rumpan bar. Australiens export går nämligen med nästan hälften till Kina, varför det förefaller vara en knäpp idé att mucka gräl med landet.
Morrison menar emellertid att Kina idkar «economic coercion» mot Australien, och att man således blir orättvist behandlade. Man har bland annat uppvaktat WHO för att söka förändring i regelverket, men utsikterna därtill är små. Det finns ingen regel som tvingar ett land att handla med andra, och kan naturligtvis inte heller finnas.
Man har förstås fått stöd från anglosfären och en del andra parter, men det har mest varit av symbolisk art. Exempelvis USA har inte haft några betänkligheter att förse Kina med kol sedan importen från Australien upphörde, vilket nog har svidit en del i Canberra.
Däremot har man smidit ränker i det tysta under ett år, med resultat i den anglosfära försvarspakten «Aukus». USA och Storbritannien har kommit till Australiens undsättning mot Big Bad China genom att pracka på landet en armada av nukleära ubåtar, men det är svårt att se något vettigt syfte med den affären.
Ty i Beijings ögon innebär det att Australien inför öppen ridå ansluter sig till USA:s ansträngning att innesluta Kina, vilket gör Australien till en potentiell fiende i händelse av konflikt. Vidare ser man i förlängningen kapprustning i hela regionen, vilket alltså har motsatt effekt än den uppgett avsedda.
Det är inte särskilt troligt att Zhongnanhai kommer att se mellan fingrarna vad gäller denna utveckling, utan Australien får nog räkna med att handeln kommer att minska än mer. Man har sålt ut sig till USA utan att förstå det, och blir därmed bara en bricka i ett fult geopolitiskt spel.
Man kan notera att USA i vanlig ordning tycks söka en destruktiv militär konfrontation, medan Kina har en mer konstruktiv anda, exempelvis genom etableringen av Ett bälte, en väg, inträde i handelspakten RCEP och nu även ansökan till Comprehensive and progressive agreement for trans-pacific partnership (CPTPP), den organisation som Donald Trump valde att lämna på sin första arbetsdag.
Problemet med USA:s halvhjärtade försök att skapa allianser i regionen är att man inte har något annat att erbjuda än militär hårdvara och västerländska värderingar, medan Kina står för det dagliga levebrödet genom sin omfattande handel. Få eller inga länder utöver Japan, Taiwan och Australien lär välja sida under sådana förutsättningar.
Dessutom har anglosfären vissa trovärdighetsproblem, inte minst när Australien rätt och slätt blåser Frankrike på ett ingånget avtal, eller när USA plötsligt lämnar Afghanistan i samma skick som man fann det. Kan man verkligen lita på dessa snubbar, eller för den delen deras efterträdare?
Ytterligare ett problem är att USA inte har råd med en sådan militär kapprustning, även om man har frigjort resurser från den misslyckade invasionen i Afghanistan. På hemmaplan står man inför gigantiska satsningar på infrastruktur och sociala reformer, samtidigt som coronapandemin har bränt stora hål i budgeten. Statsskulden skenar, samtidigt som man trycker pengar för att hålla sig flytande – det är som att kissa i sängen, och förr eller senare blir det kallt och äckligt.
Man lyckades innesluta och plocka ned Sovjetunionen med kapprustning, nämligen för att man hade ett överlägset ekonomiskt system. En liknande ambition mot Kina kan istället leda till att man blir offer för den egna strategin, eftersom Beijing inte kommer att låta sig luras i den fällan.
Visserligen satsar även Kina allt mer på försvar, nämligen i den takt tillväxten räknas upp, men det är med betoning på just försvar och stora drag av asymmetrisk krigföring – missiler, minor, ubåtar – medan USA har att underhålla sin globala krigsmaskin omfattande 800 baser.
Givet att Kina allt mer kommer att dra ifrån ekonomiskt och samtidigt har militärt fokus på den egna regionen, står det klart att den amerikanska och anglosfära strategin inte förefaller särskilt genomtänkt. Allra minst av Australien.