Kategorier
Europa Politik Ryssland

Gränslösa volymer

Wir schaffen das! och mitt Europa bygger inga murar skanderade man under migrantkrisen 2015, då ett lämmeltåg av sociala turister svämmade över Europa. Solidariteten känner inga gränser, hävdade man, och dåtidens politiska stjärnor som Annie Lööf menade att Sverige skulle kunna härbärgera fyrtio miljoner invandrare.

Landsfadern Fredrik Reinfeldt fyllde i med att Sverige mestadels består av skog, men problemet är att invandringspolitiken inte hade karaktären av att ge ut en mindre areal skogsmark till utländska intressenter på gammelamerikanskt manér, utan bestod i att snabbast möjligt slussa ut det invandrade klientelet i bidragsberoende i städer med omnejd, platser som sedermera antog karaktären av särskilt utsatta områden.

Under sådana omständigheter är det alltså inte möjligt att ta emot fler migranter än vad förutsättningarna medger, vilket vid tiden försynt påpekades av en del debattörer, som emellertid fick ränna gatlopp för att ha ifrågasatt solidariteten. Man fiskar i grumliga vatten, som det hette.

En snarlik debatt om «volymer» tycks nu ha etablerats, sedan nationalistledaren Åkesson i en intervju hävdat att det finns en «övre gräns» för det svenska stödet till Ukraïna. Det är visserligen en självklar utsaga, men icke desto mindre har den orsakat rabalder bland oppositionens demagoger.

Det är bara Putin som tjänar på den typen av retorik, menar Anderssonskan, medan centerclownen Demirok tar i så han spricker när han anför sina argument i saken. Han menar att «vårt sätt att leva» (återigen denna löjliga amerikanism) och vår framtid beror av utgången i Ukraïna. Han likställer Putin med ett rovdjur som kommer att fortsätta jaga byten.

Så ser krigspsykosen alltså ut, och det är verkligen fråga om paranoid psykos då fruktan för vidare ryskt avancemang är fullständigt grundlös. Den som resonerar i sådana termer har inte förstått konfliktens rötter och den djupare historien bakom utvecklingen, utan ser moskoviten som en bindgalen aktör i syfte att lägga under sig Europa.

Emellertid redogörs aldrig för hur det skulle gå till, även om man tillfälligtvis antar hypotesen om en så verklighetsfrämmande och historielös rysk strategi. Man har i den västliga vulgärpropagandan under hela krigets förlopp pratat ned Rysslands förmåga och påtalat den ryska härens usla skick, samtidigt som Putin själv hela tiden har varit antingen dödligt sjuk i diverse åkommor eller potentiellt föremål för en rad palatskupper.

Fallfärdigt ryskt plåtschabrak.

Hur skulle en så risig nation, med en så labil ledare under en så sjaskig ekonomi och en så korrupt armé egentligen kunna angripa Europa, därtill givet att Natos kapacitet och budget är flerfaldigt större än Rysslands? Man är oss svaret skyldig, och båda dessa premisser kan alltså inte samtidigt äga giltighet.

Nej, Putin eller någon annan företrädare för Kreml har varken intresse eller förmåga att angripa Europa, utan man bevakar blott sina intressen i att hejda Natos expansion samt upprätthålla en rimlig säkerhetsordning. För realpolitiska bedömare är den analysen inte bara uppenbar utan närmast trivial, och det är inte särskilt svårt att se de geopolitiska strukturerna bakom konflikten.

Men man framställer för den mer okunniga populasen konflikten i en helt annan dager, med något slags paranoid skrämseltaktik i syfte att uppamma oreserverat stöd för fortsatta vapenleveranser och andra bidrag, eftersom «vår framtid» tydligen hänger på en skör tråd.

Verkligheten har emellertid här att Ukraïna redan har förlorat kriget, och att vårt öde därför måste vara beseglat, enligt denna enfaldiga retorik. Syftet nu är främst dock att nöta ned och försvaga Ryssland så mycket man kan under den tid som återstår, men det sker alltså på det ukraïnska folkets bekostnad.

Man kan skicka hur mycket vapen och ammunition som helst, men utan manskap att hantera materielen är slaget ändå förlorat. Det är den servettkalkylen Anderssonskan, Demirok med flera har att göra, och i själva verket har man redan gjort den, dock utan att för den skull anpasa retoriken därefter. I realpolitisk mening kan man emellertid notera att Kristerssons regim inte har skickat några JAS-39 Gripen, och inte heller kommer att göra så, eftersom det är meningslös kapitalförstöring – man känner förstås utgången.

Om det inte finns någon «övre gräns» för stödet till Ukraïna, är innebörden därför att vi snart måste sätta stövlar i backen i rumpstaten i fråga. Vi har emellertid redan gjort Poltava en gång, och ett vidgat storkrig i Europa ligger nog inte i vårt intresse. För det blir den yttersta konsekvensen av vårt obegränsade stöd. Går Demirok och Anderssonskan i täten för fälttåget av karoliner, eller är det fotfolket som åter måste plikta för politikers storhetsvansinne?

Ingen övre gräns: svenska karoliner tågar än en gång mot Poltava.