Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Gucciblattarna

Bängen stod utanför Systemet i den lilla lantortshålan i syfte att idka körkortskontroll bland vardagsalkisarna. Det var en långsam dag, och buset i storstan hade förmodligen ännu inte vaknat. Sådan poängjakt har långa traditioner inom poliskåren, även om den sällan leder till några konkreta resultat.

Kanske man kan se det som en form av profilering att angripa systemkunderna på morgonkvisten, under den förolämpande ansatsen att klientelet i fråga månne har för mycket blod i alkoholomloppet, inklusive undertecknad, som vid tillfället passade på att inhandla ett par vinare. Varför inte lika gärna kontrollera gudstjänstbesökare i byggnaden några hundra meter bort?

Denna lilla episod kan illustrera den större frågan om polisens arbete, nämligen hur man ska lägga fångstnätet för bästa skörd. Man kan uppenbarligen inte tråla i hela samhället, även om en del förespråkar en sådan ambition, utan man måste nog ha visst fokus på mer givande miljöer.

Brott kan ske överallt och begås av alla slags individer, men i statistisk mening finns en given överrepresentation för en rad olika parametrar som kön, ålder, härkomst och geografi. Det är alltså inte särskilt troligt att Vera, 69, i Danderyd skulle få för sig att råna kiosken, medan det är mer troligt att Ahmed, 22, i Rinkeby kunde ha i åtanke att utföra ett sådant dåd.

Snuten kan alltså inte ställa upp ett gäng piketer och skicka ut drönare i Vellinge bara för att vara exemplariskt blinda för rättvisan, utan måste finnas där brotten och förövarna i statistisk mening är som mest sannolika, det vill säga i Boskapsgården, Thinnered och dylika miljöer.

På samma sätt måste man prioritera span på sådant klientel som är utmärkande i brottsligheten, vilket innebär yngre babbar och grabbar överlag med mycket blingbling och vissa andra attiraljer, som falska guccikepsar (snubbarna har alltså inte ens råd med en vettig keps).

Etnisk profilering är dessvärre förbjuden, men i praktiken kringgår moderatregimen och tidölaget denna ordning genom att prioritera klädsel och andra markörer, vars gemensamma nämnare då är just babbar, eftersom inga svenskar går omkring med motsvarande fåniga utstyrsel.

En del menar här att detta är godtyckligt och att rättssäkerheten är i fara, men det är förstås bara centerliberalt trams. Snuten har sedan länge fulla befogenheter att klampa in i var mans hem eller bil utan särskilda misstankar, och behöver inte som i amerikansk film en domstolsorder om husrannsakan för ändamålet.

Att muddra en blatte – eller någon annan – på offentlig plats är därvidlag att anse som en mildare åtgärd i sammanhanget, och det är underförstått att det sker med den allmänna säkerheten i åtanke. Såklart finns inom polisen fascistsvin som gärna trakasserar kreti och pleti, men undantaget sådana rötägg finns ingen anledning att bli upprörd över visitation på allmän plats.

Givet omständigheterna måste vi välkomna denna reform, och den som händelsevis stilar med blingbling och guccifejk bör kanske klippa sig och skaffa ett fucking jobb istället för att drälla på stan?