Den komplexa organiserade religionen uppstod med de första civilisationerna i Sumer, som en vidareutveckling av den naturreligion och schamanism som tidigare präglade mänskligheten. Nymodigheten att metodiskt bruka jorden medgav en stabil bofast tillvaro, i vilken befolkningen kunde växa betydligt snabbare än tidigare.
De första stadscivilisationerna i Uruk och annorstädes instiftade en ojämlik arbetsdelning, och med den en stratifiering i samhället när inte alla längre behövdes för manuellt arbete. Det är ingen tillfällighet att matematik, skrift och astronomi uppstod när tid gavs för tankearbete åt en del av befolkningen, eller att religionen kunde utvecklas i samklang med politiken som ett styrinstrument i den nya enheten.
Sedan tidigare i förhistorien hade människan utvecklat en komplex föreställning om gudar som styr tillvaron för olika domäner, från en tidigare uppfattning om en besjälad natur. Regn och vind krävde en stormgud, skörd och fortplantning behövde en fertilitetsgud, och lycka i krig fordrade en krigsgud, till vilka man kunde offra för välgång. När städer framträdde krävdes en särskild skyddsgud för staden, och senare även en nationalgud när komplex av städer i riken uppstod.
Gudarna ansågs stå i särskild förbindelse med människorna, och gudarna försågs därför med typiskt mänskliga drag. Den högste av gudar var alltid av manlig karaktär, men hade precis som de jordiska männen en kvinnlig gemål. Gudarna präglades av mänskliga karaktärsdrag, som avund, ilska, svartsjuka, skönhet och godhet, och det litterära dramat uppstod i spåren av den muntliga berättartraditionen om gudarnas förehavanden.
Politiska händelser påverkade religionen. När en region invaderade en annan behövde respektive panteon jämkas och förenas synkretiskt, och i förekommande fall lät man en föreställning dominera över en annan i varierande grad. Kulturell diffusion under fredliga former medförde också ständiga förändringar i panteon, och nya gudar tillkom medan andra försvann eller ersattes. Kulturella religionskrig förekom tidigt i den mänskliga civilisationen, där regioner kunde hävda religiös överhöghet över andra.
Texterna över tid, rum och kultur varierar således i detalj, som en konsekvens av den ständigt förändrade religionsbilden. I grova drag kan man skissa ett panbabyloniskt panteon med himmelsguden An som sumerisk huvudfigur. Motsvarande namn är Anu på akkadiska, och El på ugaritiska. An eller Anu betyder himmel, medan El rätt och slätt är titeln herre.
Sumeriska är ett språkligt isolat, varför dess nomenklatur inte har rönt någon större spridning. Akkadiska och senare babyloniska liksom ugaritiska tillhör dock den afroasiatiska språkfamiljen, med assyriska, arameiska, hebreiska och arabiska som medlemmar. Ordet el återfinns i alla dessa språk i varianter som ilu, alah, ilah och så vidare, och finns exempelvis i namnen Israel och Allah. Ett annat ord för herre är baal, bel eller belu med flera varianter, och dessa titlar användes ofta generiskt för olika gudar, men särskilt för den högste av dem.
Ans viktigaste gemål är Ashera (Uraš), himmelens fru, moder jord, den heliga. Tillsammans har de sjuttio söner, och släktträdet är därför enormt, för att inte säga oöverskådligt med tanke på variationerna i olika traditioner. De har förstås även döttrar, varav Inanna (Ishtar, Astarte, Venus) är den mest framträdande, och den som senare tar sin mors roll som Ans gemål i en del traditioner (av politiska konsekvenser, inte som ett fall av incest).
Den viktigaste sonen i förhållandet är Hadad (Adad, Ishkur), oftare Baal Hadad, eller kort och gott Baal, herren. Hadad är en stormgud som styr över regn och vind, och därmed ordnar så att skörden kan växa. Tillsammans med far Anu/El och mor Ashera bildar han en gudomlig trojka som har stor dominans i regionen, medan övriga figurer återfinns i en undre nivå.
Och där reste han ett altare, som han gav namnet «El är Israels gud». (1 Mos 33:20)
Även i det polyteistiska Kanaan dyrkas El och Baal, liksom Ashera och Astarte. El framträder här som nationalgud i det Samarien och Juda som utvecklas då det kanaanitiska stadssystemet förfaller. Den judiska kulturen och religionen är ett utskott av kanaanitisk dito, och utvecklar här sina egenheter. Bland annat framträder en transjordansk stormgud kallad Jahve som en viktig härförare för israeliternas stridigheter med olika kontrahenter.
När den högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob herrens andel, Israel hans arv och egendom. (5 Mos 32:8–9)
Toran eller gamla testamentet berättar här att herren Jahve ingick i gudarådet, där El den högste var styrelseordförande i egenskap av kosmisk skapargud. Den då kända världens landområden gav El sina sjuttio söner att förvalta, och det föll på Jahves lott att bli israeliternas gud (trots att han inte var Els son). Det judiska prästerskapet upphöjer här Jahve till ny nationalgud, och pensionerar i princip El. Jahve approprierar småningom Els egenskaper, och tar även hans fru Ashera till gemål. Jahve växer således i inflytande, även om man alltjämt dyrkar Baal och Ashera.
Men det ska bli värre. När Nyassyriska riket uppstår för snart tre tusen år sedan utövar man stort kulturellt inflytande i regionen, och nationalguden Ashur dominerar i en antik form av kulturimperialism, även i Samarien. När det assyriska inflytandet småningom avtar efter ett par hundra år, vill man på sina håll framhäva sin nationella identitet klarare. I Israel resulterar detta i att Jahve upphöjs till inte bara nationalgud, utan såväl regional som global och kosmisk gud, samtidigt som prästerskapet gör rent hus med det övriga panteon. Monoteismen var därmed född, som ett resultat av religiopolitisk nationalism.
Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud. Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.
Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp. Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. (2 Kung 23)
Det första av de så kallade budorden inskärper att det nu bara finns en gud, och det är därmed nedpräntat i skrift hur människorna ska förhålla sig. All avgudadyrkan förbjöds, och alla uttryck för sådan dyrkan förstördes bryskt. Prästerskapet hade nämligen bestämt att herren hade sagt så, i en ny tolkning, som bokstavligen innebär att småguden Jahve hade mördat såväl skaparguden El och sin egen fru Ashera som alla övriga gudar som tills dess hade antagits existera.
En mer välvillig tolkning är förstås att gudsbilden raffinerades, och att man rotade ut förlegade element. Samtidigt fanns behov av kontinuitet, varför toran redogör för förloppet snarare än att bara teckna den nya läran på ett tomt blad. Detta förfarande skulle senare upprepas när den kristna läran tog avstamp i den gamla judiska läran, med en än mer universell (katolsk) gud, för alla människor och inte bara för judar.
Kristendomen tog också den monoteistiska förstörelselustan i arv, och tillämpade den varhelst man fick fotfäste, från Rom och Alexandria till Uppsala och Jerusalem. Tempel och människor brändes, och traditioner approprierades. Anspråket på sanningsmonopol skulle förpesta Europa under en tusen år lång medeltid, och världen lider än idag i sviterna av monoteistisk erövringsmentalitet, inte minst i Mellanösterns blodiga kamp mellan olika uttolkare av islam.
Kristendomen mallade sin lära på befintliga strukturer över hela Europa. För att hantera polyteistiska miljöer begagnade man sig av systemet med helgon för att underlätta approrieringen, så att gudar kunder ersättas med figurer från det kristna menageriet. Grekland och Rom hade sedan tidigare inkorporerat en hel del religiöst gods från Levanten, inte minst via fenicierna, i ungefär samma förlopp som vidarebefordrade alfabetet.
Över hela kontinenten fanns således traditioner och religioner med överlappande element, delvis som ett resultat av kulturell diffusion, vilket även avspeglade sig i språket. Fader gud är exempelvis inte en kristen uppfinning, utan en betydligt äldre företeelse som existerade i ett flertal kulturer. Kristendomen invecklade istället begreppet genom treenigheten, eftersom man hade en gudsson att ta hänsyn till i en monoteistisk kontext.
Begreppen för gud i olika språk går att härleda till urindoeuropeiska (PIE) rekonstruktioner. Stammen *dyeu- (skina) ger här upphov till *dyeu-ph₂tēr i PIE, dyauṣ pitā i sanskrit, zeu pater (zeús blir diós i genitiv) i klassisk grekiska, samt dieus-pater i latin (det vill säga *iou-pater eller iūpiter). Detta är fader gud, himmelsfadern, eller den skinande fadern, ytterst en abstraktion av solen. Dagsljusets gud kompletterades i urindoeuropeisk religon av en motsvarande nattgud.
Från *dyeu- kommer också *deiwós (gud), som ger upphov till latinets deus (gud) och vidare i diēs (dag), liksom till urgermanskans *tīwaz, fornnordiskans týr och svenskans ti som i tisdag. Motsvarande former finns i en rad andra språk.
Det germanska gud har dock en annan etymologi, med rötter i *ǵʰew-, som betyder att åkalla eller att offra med dryck. Participformen *ǵʰutom (åkallad) i urgermanskan leder till *gudą (den man åkallar) och vidare till fornnordiskans goð och dess moderna former i germanska språk. Observera här att goð är neutrum, och att guð i maskulinum är en kristen beteckning. Med goð avses då andra gudar, medan guð är den enda guden.
Kristendomen hade ett arvrike till sitt förfogande för att bedriva sin religiösa imperialism, men samtidigt måste den ha haft något att erbjuda människorna innan den blev statsreligion. I en antik kontext framstod kristendom således som en attraktiv företeelse för många, och läran kunde därför småningom eliminera Zeus, Jupiter och Oden.
Kristendomen kommer helt säkert att själv möta det ödet någon gång i framtiden, men det är då troligen inte en annan gud som står för dödskyssen, utan en rationell värld som förpassar religionen till mytologins fascinerande domäner.