Kategorier
Kina Politik

Gui Minhai blir aldrig fri

Den svenska regimen åtalar förra ambassadören till Kina Anna Lindstedt för «egenmäktig förhandling med främmande makt», synbarligen i ett försök av åklagare Ihrman att göra sig själv viktig.

Det är intressant såtillvida att Lindstedt är den enda person i offentligheten som verkligen har försökt att lösa den gordiska knuten, medan politiker och framförallt medier har valt att skrika i falsett för att framhäva sig själva som viktigpettrar på Guis bekostnad.

Priset för denna aktivism är att Gui Minhai aldrig kommer att släppas fri, att han likt Liu Xiaobo kommer att ruttna bort i fängelse, och att Kina kommer att statuera exempel med den sturska lilla nationen för dess hatiska och ickekonstruktiva attityd, för dess inblandning i kinesiska angelägenheter och för dess vidriga attacker mot landet.

Gui Minhai är en asylmissbrukare som under incidenten vid Himmelsfrid 1989 sökte asyl, trots att han var i Sverige i egenskap av doktorand och inte del av proteströrelsen. Givet den bakgrunden är det svårare att förstå att han sedermera återvände till sitt Ningbo för att driva egen firma – borde han inte som aktivist vara efterlyst?

Väl i Ningbo körde han rattfull ihjäl en 23-årig kvinna, men kom lindrigt undan med villkorlig dom och måttliga böter, med utreseförbud. Han avvek emellertid till Tyskland, och kom sedermera att slå in på förläggarverksamhet med bas i Hongkong.

Hans «litteratur» består i fabricerade berättelser om Xi Jinping och dennes förmenta samröre med prostituerade, en verksamhet som förvisso är legal i Hongkong. Sina pengar har han dock gjort på att smuggla in skvallret till fastlandet, en företeelse som inte har stöd i lag på endera sidan, utan direkt strider mot principen om ett land, två system.

Gui Minhai har avtjänat två år i fängelse för «trafikolyckan», som det heter i svenska medier, det straff som automatiskt blir följden av att ha avvikit från den villkorliga domen. Han är vidare kvarhållen för utredning kring boksmugglingen och inblandningen i kinesisk politik. Om det kan vi tycka vad vi vill, det är kinesisk lag, precis som det är svensk lag att man härstädes inte får distribuera exempelvis sadomasochistisk litteratur som är fullt laglig i grannländer. Gui får stå sitt kast.

Hans situation har avsevärt förvärrats av pinsam svensk diplomati, bland annat två svenska konsulära klantarschlen som försökte ta med sig Gui med tåg till Beijing för att där låta undersöka honom för ALS på ambassaden.

Gui har visserligen inte ALS, utan det är ett löjligt retoriskt svepskäl man nyttjar, men om så ändå vore fallet finns den absoluta expertisen i världen just i Kina. UD har alltjämt att berätta varför man skulle ta Gui till ambassaden istället för att nyttja lokala resurser eller om nödvändigt ta den svenske läkaren till Ningbo – utan den fadäsen skulle hans restriktioner vara lindrigare.

Därefter har fullblodsidioter till kulturnissar som Björn Wiman och Kurdo Baksi ytterligare förvärrat situationen genom att belysa fallet under sanningsvidrig rapportering och aktivism, varvid andra mediefigurer och en del politiker har anslutit. Beijing har som följd successivt blivit allt mer irriterat – vilket man säkert uppskattar i aktivistleden, men alltså inte bidrar till någon lösning.

Dessa kretiner gillar att se sig själva i spegeln och förhärliga sin egen betydelse, men det sker alltså på Guis bekostnad. Har de frågat honom om han är villig att bli martyr för deras aktivism? Hans egen dotter är egendomligt nog lika puckad, och fattar helt enkelt inte vad det är hon har att göra med.

Men det gör Lindstedt, och i den andemeningen agerade hon som hon gjorde. Pragmatism, tyst diplomati, att söka samförstånd och att gå vidare. Att lösa det förhandenvarande problemet och inte hänga upp sig på idealistiska principer som inte betyder ett skvatt – svensk yttrandefrihet, i den mån en sådan existerar, hotas inte av att man agerar smidigt i ett diplomatiskt känsligt fall.

Lindstedt hör till den gamla skolan, den som fick saker och ting uträttade, den som löste problem och gjorde Sverige till en pålitlig spelare i världen. Den nya skolan är tvärtom aktivistisk till sin natur, förblindad av sin iver att läxa upp världens stormakter i tron att man är världens samvete och tillhörande en «moralisk stormakt», och i den fullkomligt barnanaiva föreställningen att man kan rucka på en makt som Kina. Man vet inte sin plats i tillvaron.

Gui Minhai är dock inte den ende som kommer att drabbas av aktivismen, utan saken har nu trappats upp så till den grad att det kan bli rejält kännbart för näringslivet. Konkurser kommer att ske och både export och import kommer att sinkas. Utan Kina hade Göteborg varit en stad i kris och Volvo hade inte längre existerat – vilket inte hindrar lokalpolitiker från V och SD att sturskt ta sig ton och ansluta till idiotin.

Det får bli den näsknäpp det blir. Småningom kommer det att gå upp för var och en att den inslagna vägen inte leder någon vart, att det kostar avsevärt mer än det smakar att bedriva vettlös aktivism mot en spelare av sådan kaliber.