I den gamla germanska runkalendern inföll nyåret på den första fullmånen efter vintersolståndet. I år inföll denna fullmåne den 19 januari, som firades med en traditionell disting.
En variation på det temat är att istället beakta den andra nymånen efter vintersolståndet, och vi har då det kinesiska nyåret, som i år infaller idag den 3 februari. Det är den allra största och viktigaste tilldragelsen i kinesisk kultur, och ett slags motsvarighet till vår jul vid vintersolståndet – en närmast ofattbar mängd resor görs inom Kina under den period nyåret firas.
Precis som för gamla germanska kalendrar tar man i den kinesiska bondekalendern hänsyn till både solens och månens rörelser, ty om man enbart beaktade månen skulle året driva med 11–12 dagar per år och årstiderna skulle avlänkas från månaderna. En strikt solkalender har motsvarande brister.
Den gregorianska kalender vi numera använder överallt i världen är inte en strikt astronomisk kalender i denna mening, utan istället en aritmetisk kalender med grund i äldre astronomiska förlagor. En aritmetisk kalender har fördelen att den är enklare att hantera, med färre rörliga dagar, men å andra sidan är den imprecis och måste justeras med skottår och skottdagar – att jämföra med astronomiska kalendrar som är evighetsmaskiner.
Om den aritmetiska kalendern är bra för administration och vardagsbestyr är den astronomiska desto mer lämplig för kulturella ändamål, som att fira årstidernas växlingar och andra fenomen i naturen. Fördelen med att låta helgdagar ta avstamp i sådana astronomiska och andra naturliga fenomen är förstås att det rör sig om universella och inkluderande företeelser där alla kan känna samma grad av gemenskap, till skillnad från de strikt politiska helgdagar som religiösa tilldragelser eller exempelvis första maj utgör – sådana helgdagar är exkluderande och förutsätter att man tillber rätt gud eller har rätt slags politiska värderingar.
Få människor, om någon, torde ha något emot solen eller månen, de «gudar» vi «tillbad» i den ursprungliga kulturen innan ökenreligionen kom, vilket är varför midsommar, midvinter (jul) och andra astronomiskt betingade fenomen har denna universella giltighet. Invandrare med olika religiösa preferenser kan utan vidare inkluderas i dessa festiviteter.
Självklart finns i varje sådan tillämpning kulturella särdrag, och det finns inget särskilt universellt i exempelvis den kinesiska drakbåtsfestivalen – men heller inget exkluderande. Kräftpremiär eller firande av vårens ankomst kräver inte att man tar ställning till något, så som man implicit gör om man deltar i socialistiska första maj-firanden.
I det kulturellt karga landet Sverige har vi sedan länge gjort oss av med stora delar av vårt rika ursprungliga kulturarv; det har dels perverterats av religiösa inkräktare, dels rationaliserats in i en aritmetisk jobblinjetillvaro. Vintersolståndets jul infaller således alltid den 24 december, medan midsommaren alltid infaller på en fredag, oberoende av de egentliga solstånden.
Därför är det kanske inte så konstigt att man med viss avund betraktar den rika kultur som bland andra Kina uppvisar för en häpen värld, en kultur som vibrerar kring den klassiska sol-måne-kalendern och vars helgdagar i princip alltid rörligt följer månens och solens precisa rörelser.
Även vi i västerlandet har ju en «zodiak» med djur, men den har mest antagit dimensioner av kvasivetenskapligt trams i form av horoskop och annat. Den kinesiska kalendern är å sin sida en evighetskalender utan fixa årtal och med en periodicitet på 60 år, enligt sexagesimal räkning (talet 60 som bas har använts i många kulturer för att det är ett tal med många delare och därför praktiskt att använda i olika sammanhang).
Således finns ett ytterligt komplicerat system med tio himmelsstammar, tolv jordgrenar och fem element som bygger namnet på året, varvid man traditionellt tillfogar den innevarande regenten för att närmare precisera perioden.
I år är i kinesisk tideräkning således dels 公元2011年 (gōngyuán 2011 nián, 2011 allmän tideräkning), dels 辛卯年 (xīnmǎo nián, det 28 året i den 60-åriga cykeln) med den åttonde himmelsstammen 辛 (xīn, lidande) och den fjärde jordgrenen 卯 (mǎo, tapphål).
Det är också 立春 (lìchūn, vårens början) enligt de 24 soltermer som året delas in i, eller mer allmänt 春季 (chūnjì, vårsäsong) i termer av årstider. Det är vidare 正月 (zhēngyuè, första månaden) i termer av månader.
De tolv jordgrenarna har också korresponderande zodiakdjur, och 卯 (mǎo) svarar mot 兔 (tù, hare). I år är således i kinesisk tideräkning harens år, 兔年 (tùnián). Harpalten är vidare av en viss typ, nämligen av guld eller metall, 金 (jīn), som svarar mot himmelsstammarna 庚 (gēng) och 辛 (xīn). Eftersom det finns två varianter här skiljer man dem åt med 阴阳 (yīnyáng), varvid 辛 (xīn) svarar mot 阴 (yīn, mörk).
Noga räknat är det alltså 辛卯金兔年 (xīnmǎo jīn tùnián), eller förenklat guldkaninens år. Gott nytt kaninår heter på kinesiska 兔年快乐 eller tùnián kuàilè, som man gärna får utbrista om man träffar på en kines i dagarna.
