Europa har begått ett märkligt självmord, eller i vart fall inlett ett försök därtill. Nämligen genom att besluta om tullar om upp till 35 % på kinesiska elbilar, utöver de tio procent som redan ligger. Ändå röstade bara tio länder för, medan tolv lade ner sina röster, däribland Sverige.
Man ska se det som en trevare i de förhandlingar som pågår, i syfte att sätta press på Kina. Men utgången är ändå att det blir någon form av ytterligare tullar, vilket med automatik för med sig en rad konsekvenser.
Den första är att elbilar blir dyrare, oavsett om Kina svarar eller inte. Konsumenten fråntas möjligheten att köpa billiga kinesiska elbilar, och förhoppningen är då att valet istället ska falla på en inhemsk europeisk bil när kostnadsbilden pareras. Men även de «inhemska» bilarna tillverkas till stor del i Kina, vilket ytterligare drar upp priset.
Den andra är att Kina faktiskt kommer att svara med motsvarande tullar på lämpliga varor, som italienskt vin, franska lyxprodukter, danskt fläsk med mera, men även på europeiska bilar. Kostnaden sugs upp av konsumenten, och allt blir således dyrare i en ny inflationsspiral.
Den tredje är att de patriotiska kineserna helt enkelt kommer att bojkotta europeiska märken, vilket kommer att slå oerhört hårt mot Tyskland och i förlängningen även svenska och andra underleverantörer. En tredjedel av Tysklands export finns just i Kina, och man blöder redan, om än av andra skäl. Recessionen förvärras.
Den fjärde är att EU:s megalomaniska klimatambitioner går åt pipan när européerna får än mindre råd att handla ny bil, enkannerligen elbilar. Man kommer emellertid inte att ge upp dessa, utan istället finna andra vägar att beskatta och ytterligare fördyra för europeiska konsumenter och företag. Därmed går kontinenten ned sig än mer i träsket, medan USA och Kina seglar förbi.
EU har alltså avlossat ett skott mot det egna huvudet, och nu återstår bara att se om patienten har någon möjlighet att överleva. Traumat är omfattande, och vägen tillbaka mycket svår.
Det anstår inte Europa att bedriva merkantilism och protektionism, utan frihandeln måste stå i centrum. Och om andra makter bedriver industripolitik av stora mått, omfattande subventioner och stimulanser, så bör EU göra sammalunda.
Man borde i själva verket ha gjort det för länge sedan, och följt Kina i spåren. Det är nämligen så Kina kunde lämna smoggen i städerna bakom sig, genom att med lämpliga styrmedel ge elbilsindustrin och den övriga gröna industrin incitament. För EU med dess våldsamma klimatambitioner vore det en given modell att ta efter.