Wer fremde Sprache nicht kennt, weiß nichts von seiner eigenen, som tysken Goethe så elegant formulerade saken. En tidningskolumnist är inne på en liknande tankegång, men då i tyskans favör, ett språk denne kallar Europas utan jämförelse största språk, tydligen omedveten om att ryskan är större i blotta antalet modersmålstalare och engelskan naturligtvis större i kulturella termer i kraft av att vara världens lingua franca.
Tyska blev ju något som efter andra världskriget förlorade all social status och som numera väl bara studeras av hängivna nationalsocialister. Att Tyskland är en grannstat och en stor handelspartner liksom Europas motor ändrar inte på det; tvärtom finns alltjämt en ansats till att vilja hålla Tyskland i schack, så att historien inte än en gång ska komma att upprepas, och då kan vi inte släppa loss tyskan som dominerande språk. Tyskarna får därför så vackert kommunicera på engelska, de ska inte tro att de är något.
Givet att engelskan har sådan universell ställning är kunskaper i andra språk egentligen inte viktiga annat än för personlig kultivering; man gör knappast karriär på något så billigt som språk numera. Samtidigt riskerar små språk att dö ut i en takt som aldrig förr, just för att de stora språken är så dominanta och helt tränger ut de väldigt små.
Självklart är det så att man med ett annat språk i bagaget ser världen med helt andra ögon och får nya infallsvinklar på gamla problemställningar. För att parafrasera Goethe är det inte bara det egna språket man förstår bättre av att kunna ett främmande språk, utan man förstår också bättre sig själv och sin egen kultur om man förstår andra människor och deras kulturer. I vidgad mening är ett mångkulturellt förhållningssätt den bästa ansatsen för att bevara sin egen särart, ty man behöver en kontrast för att kunna framhäva sig själv.
Beaktar man alla parametrar inser man då att ett närliggande språk som tyska inte är mest värt att studera, givet att världen har öppnat sig på vid gavel och kräver helt nya förhållningssätt. Sverige har valt att nagla fast engelskan som främsta främmande språk, på gott och ont, samtidigt som tyska och franska har fasats ut under en längre tid.
På ingång i skolundervisningen är istället mandarin, även om det går alldeles för långsamt, och spanska, som är det näst största språket efter mandarin, med engelska först på en tredjeplats. Det är ur en rad synvinklar de mest rationella valen man har att förhålla sig till i fråga om främmande språk, i kraft av dels språkens omfång men dels också befintlig och kommande kulturell och socioekonomisk status.
Både Kina och Latinamerika är ju på stark frammarsch, varför det förefaller mest naturligt att insupa dessa kulturer och deras språk efter engelskan. Spanska är lätt att lära för svenskar, medan mandarin förstås erbjuder en större tröskel. Men den värld som öppnas med kunskaper i mandarin är å andra sidan så vidunderligt mer annorlunda än motsvarande fenomen för mer närliggande språk och kulturer. Det ger en avsevärt större personlig vinning att studera mandarin.
Det duger inte heller längre att enbart klänga sig fast vid Europa och dess språk. Europa krymper snabbt i den nya värld som växer fram, och är inte längre alltings mått. Precis som andra måste lära om Europa och våra språk måste vi ta oss utanför vår egen bakgård. Mandarin är som sagt den naturliga språngbrädan ut i världen, och utgör även Asiens motsvarighet till latin.
Men utöver mandarin och spanska finns även arabiska, ryska och kanske även japanska och koreanska som möjliga val. Först därefter kommer tyska, franska, italienska och andra mellanstora språk, likväl som de klassiska bildningsspråken latin och grekiska.