Amerika skjuter numera upp miljardärer och nittioåriga Star Trek-skådespelare i «rymden» (100 km), som ett slags nostalgiskt avslut på en era snarare än tillförsikt inför framtiden. Samtidigt accelererar Kina sitt program, och en ny besättning har just dockat med stationen Tiangong (天宫, Himmelspalatset).
Okej, det är kanske en orättvis karakteristisk, eftersom USA allltjämt leder utvecklingen. Men det är ändå en sinnebild för en förändrad maktbalans, och det kommer en dag då USA inte längre leder här heller.
Kina är numera odiskutabel tvåa, medan Europa, Indien, Japan och andra får se sig distanserade med sina många misslyckade försök att placera obemannade sonder på månen och Mars. Kina har å andra sidan operativa sonder på båda kropparna, samt en ny rymdstation under kontinuerlig uppbyggnad.
Shenzhou 12 (神舟, Den gudomliga farkosten) hade knappt kommit tillbaka i september efter en tre månader lång vistelse på huvudmodulen Tianhe (天和, Himmelsk harmoni) förrän Shenzhou 13 under gårdagen skickades iväg med en ny besättning. Dockningen gick på några timmar, och man kan nu se fram emot sex månaders äventyr på stationen.
Tiangong är betydligt mindre än Internationella rymdstationen ISS, och man har för all del mycket att stå i för att komma i kapp. Men ISS är på sin ålders höst, samtidigt som man inte har några ambitioner att ersätta stationen.
Den politiska situationen är märkbar även här, eftersom USA sedan en längre tid har förbjudit Nasa att samarbeta med motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju). Detta för att det kinesiska rymdprogrammet har kopplingar till Befrielsearmén, medan det amerikanska programmet naturligtvis står helt fritt från militärt inflytande…
Effekten blir att Kina stängs ute från ISS, men framförallt att man därmed får incitament för att påskynda utvecklingen. «Strategin» är således kontraproduktiv, och man kan notera att samma metoder för att begränsa Kinas tillgång på halvledarprodukter sannolikt kommer att få samma resultat, att Kina blir oberoende och tar ledningen.
Europa samarbetar dock med Kinas rymdprogram, och har investerat en hel del i Tiangong och dess laboratorier, där man avser bedriva omfattande forskning. ESA kommer även att kunna skicka astronauter till Tiangong vad det lider, medan USA nog inte får någon inbjudan. En ny sorts rymddiplomati kan således gynna Kina, samtidigt som Amerika skjuter sig själv i foten.