Kategorier
Ekonomi Filosofi Politik Vetenskap

Historiska cykler: en dyster framtidsprognos

Biologiska system är dynamiska, det vill säga undergår kontinuerliga förändringar. Ett enkelt exempel är bytesdjur och rovdjur, vilkas ömsesidiga förhållande varierar cykliskt. Kaniner kan ett år föröka sig kraftigt, varvid rovdjur får ökad tillgång till föda och därför också växer kraftigt i antal. Men med fler rovdjur i omlopp decimeras kaninstammen, och rovdjuren får mindre att äta, med följd att även rovdjursstammen decimeras. Fenomenet kan matematiskt modelleras med ett par differentialekvationer (Lotka–Volterra).

Människan är som biologisk varelse en del av sådana dynamiska biologiska system, och lyder därför under dess krafter, om än på ett betydligt mer komplicerat sätt. Historiska exempel utgörs av tidiga civilisationer som under goda skördar åtnjuter kraftig befolkningsökning och utökad makt i en region, till exempel sumerer och egyptier.

När skörden sedan blir skral på grund av någon omständighet som torka uppstår social oro, vilket resulterar i politisk instabilitet, uppror och maktkamp om resurserna, i värsta fall i form av inbördeskrig. Civilisationen erfar en period av nedgång, innan den småningom kan expandera på nytt under en ny guldålder och en ny dynasti.

Även yttre betingelser kan föranleda sådana nedgångar. Bronsålderns imperier fick ett abrupt slut när järnet tog överhanden och ruckade på gamla ingångna handelsrutter som fallande dominobrickor. Sådana tekniska paradigmskiften är en speciell omständighet, som vi här ska bortse från.

Mänsklig populationsdynamik skiljer sig således inte från andra djurs, utan vi har en tendens att ta alla resurser i anspråk för att maximera vår stam. Men vår tillväxt som art har varit i exponentiellt tilltagande under hela historien, med undantag för peståren under 1300-talet. Vi observerar inget cykliskt förlopp i balans, utan har att invänta en utplaning och småningom en platå i befolkningstillväxten, såvida inte en global pandemi decimerar oss rejält.

Däremot kan man skönja cykliska sociala och ekonomiska förlopp på en annan lokal nivå, nämligen mellan generationer. Efter en nedgångsfas (säg andra världskriget) sker en babyboom (fyrtiotalisterna), som genererar massiv tillväxt, förhöjt tryck på arbetsmarknaden och sociala system, samt krav på radikala reformer (1968-revolutionen).

Även fyrtiotalisterna genererar en babyboom, men då är tillväxten redan någorlunda mättad och den nya generationen har inte samma förutsättningar att etablera sig (finanskris 1990–1994), vilket ger incitament för förändrad politisk inriktning. För att motverka försämrade levnadsvillkor måste staten agera, exempelvis genom att låna pengar och öka statsskulden eller genom socialistiska ingrepp som reglering av hyror och priser.

Det sistnämnda är farligt för att man då även irriterar eliten eller överklassen, som inte vill se sina investeringar gå i kras. Alltså lånar man vanligen pengar, en skuld som man för över på den tredje generationen, varvid man borgar för social och politisk oro. Det är ungefär där vi är nu, med polarisering och komplicerad parlamentarisk situation – polariseringen är inte bara mellan klasser, utan även mellan generationer och kulturella undergrupper.

Att man kan urskilja en krigscykel om ungefär två generationer (57–58 år) är således inte en tillfällighet, utan ett resultat av befolkningstillväxt och senare ekonomisk stagnation. Krig eller andra digra konsekvenser är förstås inte givna, utan varje stat har möjlighet att parera toppar och dalar i cykeln med lämplig politik. Men sannolikheten för oro beror i stor utsträckning på populationsdynamiska faktorer.

Tidigare skulle man förkasta tankar om historiska cykler som numerologiskt trams, men med allt större förmåga att behandla stora datamängder kan man på ett kusligt sätt visa att de är högst verkliga. Peter Turchin, en av förgrundsgestalterna i detta fält av dynamisk historia («kliodynamik»), kallar de små oscillationerna mellan generationerna för far–son-cykler.

Det finns även större så kallade sekulära cykler som varar i ungefär hundra år. En rad revolutioner kan således ses klustrade kring 1770 och 1870 istället för att vara utspridda. Även här är det befolkningsdynamiken som är avgörande för den politiska utvecklingen. Ideologier som liberalism och socialism är inte godtyckliga tankefoster, utan ett svar på människors behov.

I nutid kan man observera en bostadskris i ett antal västländer, till exempel Storbritannien och USA. Unga har inte råd att köpa bostad på en inflaterad marknad som kontrolleras av äldre generationer och en förmögen klass. Att både USA och Storbritannien befinner sig i politiskt tumult är således ingen tillfällighet, utan har rötter i underskott, svag reallöneutveckling och ökande klyftor.

Detta är inte ett försvarstal för marxism, om någon tycker att det luktar så, utan bara en observation av faktiska omständigheter. Den faktiska och absoluta rikedomen som Väst upplever undergrävs av ökande relativa skillnader och framförallt brist på möjligheter. Detta är varför Kinas diktatur åtnjuter långt större folkligt förtroende än valfri västregering, för att man har omfattande tillväxt och andas optimism – pilarna pekar åt rätt håll, till skillnad från i Väst.

Polariseringen i Väst tycks i förstone inte ha så mycket att göra med traditionella problem som arbetsmarknad och ekonomi, utan bottnar främst i inställning till migration. Men vad är migration annat än en populationsdynamisk variabel?

Den tidigare babyboomen ersätts vid mättnad och stagnation med fallande födslotal, och den vidare tillväxten uteblir. Regeringar ser invandring som en metod att hålla tillväxten vid liv, vilket är en förutsättning för att underhålla de sociala välfärdsprogrammen – utan tillväxt kan ingen pension betalas ut till en åldrande befolkning.

Traditionell arbetskraftsinvandring under 1970-talen förmådde hålla systemen vid liv, och båda parter var i princip nöjda med arrangemanget. Men med flyktinginvandring rubbas förhållandena, dels för att stora delar av den invandrade skaran saknar relevant utbildning för att passa en modern arbetsmarknad. Allt för många invandrare bidrar således inte till att underhålla systemen, utan blir istället en belastning.

Populationsdynamiken generationer emellan är lika tydlig vad gäller invandrare. Första generationens invandrare ser och uppskattar skillnaden mellan Sverige och det skithål man flydde från, medan andra och tredje generationen bara ser skillnaden mellan sig och andra i samma generation. Genom att etablera en etnisk underklass har man förvärrat det ursprungliga problemet och gett stora incitament till social oro – det vi observerar i realtid med dagligt gatuvåld och omfattande kriminalitet.

Ur denna prekära situation finns ingen snabb väg, utan den kommer tvärtom att förvärras och småningom toppa i maximal social och ekonomisk oro innan vi kan gå vidare i en ny guldkantad fas om någon generation. Estamos jodidos. We’re fucked. Det är kört. Vi befinner oss på fel sida cykeln, och den politiska majoriteten har varken kraft eller förmåga eller för den delen vilja eller insikt att parera utvecklingen.

Det kommer alltså att bli betydligt värre, inte bara i Sverige utan även i USA, Storbritannien och större delen av Västvärlden. Lågkonjunkturen är redan här, men dess effekter blir kännbara först efter en tid. Det svåra tjugotalet står för dörren, helt enkelt en fas i en sekulär cykel med parallell i föregående sekels oroligheter vid ungefär samma tid.

Givet att det tar en generation att återhämta sig, kan vi kanske se ljuset i tunneln någonstans kring 2040–2045, då en ny tillväxtfas kan äga rum och Västvärlden få en renässans. Då kan Kina vara världens nya mittpunkt, och den tidens värderingar kommer att skilja sig lika mycket från dagens som mellan, säg, 1968 och 1983. Ha en fortsatt bra dag!