Betraktar man västeuropéers DNA kan man härleda ursprung från tre populationer. Dels västliga samlare–jägare (WHG), väsentligen renjägare sprungna ur istidstillflykten under magdalenien och tidigare kulturer, ett homogent folk som utkristalliserades mellan -43 ka och -12 ka. Dels anatoliska jordbrukare som mer eller mindre ersatte stora delar av jägarpopulationen från -7000 och framåt. Och dels indoeuropéer från Kaspiska stäppen i nuvarande Ukraïna, pastorala nomadiska krigare som kom med häst och vagn och utrotade stora delar av det västeuropeiska manliga släktet från -3000.
Den anatoliska expansionen var jämlik och fredlig, med familjer som drog norrut i jakt på nya marker. Men resultatet blev ändå befolkningsersättning på den manliga sidan, då jordbrukarna kunde försörja tio gånger fler än jägarna och därmed även fick högre status bland lokala kvinnor. Jägarna hade i längden inte kunnat försvara sig mot en sådan numerär, och scenariot minner om hur amerikaner trängde undan indianer under den västliga expansionen.
Det var en teknisk, kulturell och socioekonomisk erövring av Västeuropa. De blåögda istidsmännen nära nog utraderades under loppet av några tusen år, och istidens arv bevarades främst av kvinnor och i fickor i mindre jordbruksvänliga trakter som Norden. Mycket riktigt kan man spåra mest DNA från WHG bland skandinaver, med minskande andel längre söderut. Omvänt finner man nästan rent anatoliskt DNA bland Sardiniens isolerade befolkning. Det är en syd-nordlig gradient som är helt förväntad.
Kulturen Jamna (ofta benämnd Yamnaya på engelska) utgjorde en gränsyta mot Anatolien vid Svarta havet, och påverkades inte av den anatoliska expansionen. Istället för jordbruk bedrev man boskapsuppfödning, och man blev därmed väl förtrogna med djuren och utvecklade den laktospersistens som västeuropéer i dag präglas av. Man tämjde hästen och om inte uppfann så i vart fall tillämpade hjulet för hästdragen transport.
Det skulle visa sig att denna tekniska och kulturella komponent än en gång transformerade Europa, och den blev sedermera dominerande i tidens stormakters militära kampanjer fram till kavalleriets intåg. Jamna spred sig både västerut mot Centraleuropa och sydöst mot Indien och Persien, och i båda fallen transformerade man såväl gener som kultur. Det indoeuropeiska språk man talade kom att bli dominerande i de trakter man erövrade, och tog sig småningom uttryck i olika distinkta varianter.
Detta var inte en lika fredlig expansion, och inte heller lika jämlik. Bara var tionde migrant var kvinna, och kulturen var starkt hierarkisk till skillnad från de mer egalitära samhällen som WHG och anatoliskt jordbruk uppvisade. Detta var beridna män med vapen av brons, tränade i snabb och effektiv krigföring mot vilken jordbrukare inte kunde försvara sig. Det bör inte uppfattas som en medveten militär invasionskampanj av modernt snitt, utan snarare en migration i jakt på nya marker där man vid behov slaktade och tog i beslag det som kom i vägen.
Överallt i Europa finner man spår av indoeuropéernas framfart, senast i Spanien, vars manliga befolkning utraderades fullständigt. Den iberiska ursprungspopulationens arvsmassa hade femhundra år efter den initiala kontakten ersatts till 40 % med indoeuropeisk, men till 100 % på den manliga sidan. Detta var en patrilinjär kultur som dödade männen och tog de lokala kvinnorna i ett fullskaligt androcid.
Även för indoeuropeiskt DNA finner man en geografisk gradient, med störst arv i Nordeuropa och Skandinavien, som också präglas av mest laktospersistens, och minst på Sardinien. Skandinaver stammar mest av alla från dessa indoeuropeiska krigare, men även mest av alla från WHG. Det är ett tilltalande arv.
Förloppet visar att människan har genocidet i sig och står beredd att såväl försvara sin etniska grupp och kultur som att expandera gränslöst om möjligheten uppenbarar sig, exempelvis med överlägsen teknik. Det är det historien visar gång efter annan, även om det i modern tid är osannolikt att något liknande skulle kunna inträffa i samma skala.
En smula indoeuropeisk etymologi får avsluta denna betraktelse. Vem som egentligen uppfann hjulet är inte klarlagt, och det fanns hjulkonstruktioner av annat slag som föregick indoeuropéernas. Men de senare utvecklade tekniken så till den grad att deras benämningar emellanåt kom att spridas även utanför indoeuropeiska språk.
*kʷékʷlos (hjul, cirkel) är det rekonstruerade urindoeuropeiska ordet för hjul, som sedermera genom ljudtransformationer har avletts i urgermanska *hwehwlą och dess ättlingar wheel, hjul och wiel. På antik grekiska skrev man κῠ́κλος (kúklos), som har gett upphov till latinets cyclus och senare avledningar. Urindoiranska *čakrám har på samma sätt gett upphov till hindis चक्र (cakra) och persiska چرخ (čarx).
*ḱr̥sós (fordon) i urindoeuropeiskan har lett till ord som carrus, carro, chariot, cart, kärra och car, det vill säga en vagn. Även det kinesiska tecknet 車 (chē) stammar från denna urindoeuropeiska bas, och tecknet visar två hjul med en axel. Men också ord som horse och russ, det vill säga häst, är avlett från *ḱr̥sós.
*h₁éḱwos är ett egentligt indoeuropeiskt ord för häst, och härav följer italiskans *ekwos, latinets equus och senare avledningar. De svenska orden häst respektive hingst har en annan härledning från urgermanskans *hangistaz via urindoeuropeiskans *ḱanḱest-. Det är inte ägnat förvåna att det fanns flera ord för häst i en sådan kultur.