Tjugofemårsjubileet av Hongkongs frigörelse från britternas koloniala bojor gick som väntat spårlöst förbi i medier på våra breddgrader. Icke desto mindre innebär evenemanget en fräsch nystart efter den kalabalik som har präglat den särskilda autonoma regionen sedan 2014.
I det västerländska narrativet heter det att Beijing har berövat staden dess speciella fri- och rättigheter, och att ett land, två system inte längre gäller. Men införandet av en nationell säkerhetslag i Hongkong är vad konstitutionen Basic Law föreskriver, och eftersom antietablissemangskrafter sedan 1997 har motarbetat en lokal utformning, har Zhongnanhai i enlighet med sagda konstitution deklarerat en sådan medelst dekret.
Det timade är således i full överensstämmelse med all den juridik som omgärdar Hongkong, inklusive den sinobrittiska deklarationen från 1984. Innehållet i säkerhetslagen, bland annat att förbjuda secession och samröre med utländska krafter i sådant syfte, skiljer sig inte på någon punkt från vad som finns i motsvarande lagar i USA, Sverige eller valfritt europeiskt land.
Det har inte hindrat västerländska krafter från att inte bara kritisera reformerna, utan även att handgripligen lägga sig i stadens vidare styre, bland annat genom att införa «sanktioner» mot ledargarnityret, inklusive tidigare chefsministern «Carrie» Lin Zheng Yue’e (林郑月娥 / Lam Zeng Yuht-ngo), samt klubba ett helt koppel av särskilda lagar om Hongkong.
Vanligen brukar man med falsett i retoriken anklaga Ryssland för att lägga sig i amerikansk (eller svensk) politik, sant eller ej, men man tycks inte förnimma den stora bjälken i det egna ögat när man titt som tätt och ständigt och jämt blandar sig i allt vad som sker inte bara i Hongkong, utan även i Xinjiang, Tibet och andra angreppsytor mot Kina.
Det står var och en fritt att tycka vad man vill, men det är ett obestridligt faktum att Hongkong är en del av Kina, och att varken Storbritannien, EU eller USA har någon särskild rätt att lägga sig i dess förehavanden eller ge sig själv tolkningsföreträde i juridiska spörsmål – det senare är per konstitution en fråga för Nationalkongressen i Beijing.
Det är ekvivalent med att Europa inte «sanktionerar» USA eller på annat sätt lägger sig i dess inhemska politik angående knäppa vapenlagar, inskränkning av aborträtten eller andra fenomen som inte behagar oss. Vi kan bara uttrycka vår mening.
Den krassa verkligheten här är att Väst har förlorat en murbräcka in i Kina, och sanktioner och annat trams kommer inte att ändra på det. Hongkong har återfått sin stabilitet, och kan nu ta sig an verkliga problem som rör staden och dess invånare snarare än amerikanska och brittiska intressen.
Ny chefsminister från och med i dag är «John» Li Jiachao (李家超 / Lei Gaa-ciu), en forna polischef som även han är föremål för amerikanska sanktioner, därtill avstängd från Youtube och således deplattformerad under sin kandidatur – cancelkulturen känner inga internationella gränser.
Vad han och hans kabinett kan utföra återstår att se, men han har i vart fall uttryckt en vilja att angripa Hongkongs endemiska bostadsproblem, som särskilt drabbar ungdomar. Det är förstås den konkreta omständigheten universitetsstudenter borde ha engagerat sig i istället för att bli brickor i USA:s absurda och geopolitiska spel.
Xi Jinping har vidare uttryckt att ett land, två system ska fortleva även efter 2047, då avtalet går ut. Det finns för centralregeringen ingen som helst anledning att rucka på det systemet, så länge det bär frukt och tjänar Kinas intressen. Givet att man har neutraliserat de omedelbara hoten mot systemet, kan man odla trädgården med mer omsorg.
I den västerländska vulgärretoriken heter det annars vanligen att Beijing har bråttom att göra Hongkong till en kinesisk stad i mängden, utan att man för den skull kan motivera en så underlig utsaga. Det är trams, och har föga med verkligheten att göra.
Troligare är i så fall att Hongkong integreras allt mer med Zhuhai, Macao, Shenzhen, Foshan och Dongguan till en veritabel superregion som har alla förutsättningar att bli världens ekonomiska centrum, och att regionen därmed mer präglas av Hongkongs system än tvärtom, av det enkla skälet att en högutbildad yngre generation kommer att kräva större allt inslag av frihet. Om och när demokratin kommer till Kina kommer den att spira söderifrån, men utan amerikanska anförare.