Kategorier
Hongkong Kina Politik

Hongkongs vänsterseparatister

Den utdragna belägringen av Hongkong passar inte det snuttifierade medieflödet, varför rapporteringen börjar mojna. Förmodligen ebbar även demonstrationerna snart ut då studenterna påbörjar höstterminen, på samma sätt som under paraplyupproret 2014.

Västmedier har tagit parti för rörelsen, mer med knäreflex än eftertanke, kanske i den naiva förhoppningen att Hongkong skulle bli ett embryo till revolution i Kina, ett land man gärna vill se splittrat. Man har också framfört tokiga paralleller till protesterna vid Himmelsfridsportens torg 1989, och har fruktat att befrielsearmén ska upprepa händelsen.

Men Kina 2019 är inte Kina 1989, och Hongkong är inte i hjärtat av regimen, utan i dess utkant. De virriga protesterna är inte systemhotande, och har ingen som helst spridningsrisk. Militär undsättning sker i första hand på den lokala regeringens begäran, och i andra hand om situationen blir okontrollerbar för lokalregeringen.

Tanken att protesterna skulle få Beijing att vika sig är inte naiv, utan snarare infantil. Man överskattar grovt sin egen betydelse, och centralregeringen har ingen som helst anledning att avvika från den väg som lagts fram i den gemensamma deklarationen från 1984 eller den Basic law som reglerar Hongkong.

Till skillnad från vad man kunde tro av den mediala rapporteringen följs lagen och överenskommelsen till punkt och pricka. Det enda snedsteg från centralmaktens sida som kan beläggas är bortförandet av en författare i Hongkong, medan övriga anklagelsepunkter är FUD och lösa spekulationer. De som kastar ut anklagelser om att Beijing stryper friheterna i Hongkong kan inte kvalificera sina påståenden, helt enkelt för att de saknar substans.

En av anklagelseakterna gäller att ett antal delegater och deras parti har bannlysts från den politiska sfären. Men det beror på att de förespråkar självständighet och har missaktat sitt ämbete genom att smutskasta Kina under insvärningen. De har inte bannlysts av centralregeringen, utan av Hongkongs självständiga rättsväsende.

Genom att hävda att Hongkong inte är Kina och förespråka självständighet motsäger man portalparagrafen i Basic law, nämligen The Hong Kong Special Administrative Region is an inalienable part of the People’s Republic of China, samt artikel 104 om officiella funktionärers skyldighet att upprätthålla sagda lag.

I grund och botten dröjer sig saken om revolutionär separatism, och de som leder demonstrationerna nu och fordom hör till kärnan av denna separatistiska rörelse. Upprorsmakaren Huang «Joshua» «Wong» Zhifeng och hans kompanjon Zhou «Agnes» «Chow» Ting, som båda arresterades häromdagen, är ledare för «Demisto» (香港众志, Xianggang zhongzhi), en organisation som förespråkar antikapitalism och självständighet från Kina.

Det är en renodlad vänsterrörelse, i likhet med motsvarigheter i Västvärlden, som «Occupy Wall street» och liknande, men med särdraget att dess ledargarnityr och avantgarde kommer från kristna miljöer. De ser sig som tillhöriga västvärlden, vilket är varför de avsäger sig sina band med Kina.

Men de representerar inte majoriteten i Hongkong och kan inte föra dess talan. De kan inte överpröva det lagstyre och den demokrati som existerar på annat sätt än att i god demokratisk ordning söka stöd för sina åsikter – utöver den separatism som aldrig kan bli verklighet.

Eftersom det stödet uteblir tar de saken i egna händer, intar parlamentet och belägrar staden. Det är en kamp de aldrig kan vinna, och i själva verket saboterar de på så sätt den demokratiska utvecklingen. De visar att de inte är mogna för demokrati, och Beijing lär därför inte bli mer positivt till att omvandla alla valkretsar till ordinära folkliga (för närvarande 35 av 70, övriga är funktionella valkrestar som representerar olika intressesfärer i staden).