Kunden har alltid rätt är en devis som berättar att företag beror av sina kunder för sin verksamhet. Företagens uppgift är att generera vinst åt ägarna, och den ambitionen omintetgörs om man inte odlar goda relationer till befintliga och potentiella kunder, och i utvidgad mening även till andra parter i produktionskedjan.
Sådan smidighet kan förvisso kombineras med mer eller mindre spelat «engagemang» i politiska modefrågor, till exempel avseende miljö och klimat. Att värdegrundsmarinera verksamheten med utsagor som att de egna produkterna tillverkas klimatsmart kan därför ge extra lyster åt varumärket, och kanske möjligen eventuellt även något bättre utfall i konkurrensen med andra företag.
Utspel av det slaget angriper inte kundkretsen, även om enskilda kunder inte skulle hålla med om innehållet i budskapet. Men på senare år har man emellanåt kunnat se mindre företag uttala sig i mer politiskt infekterade frågor, som invandring. Det finns exempel på att man har angripit sverigedemokratiska sympatisörer, naturligtvis med givet resultat att man potentiellt förlorar en femtedel av kundkretsen – företaget har förfelat sitt syfte.
Liknande riktade attacker kan man också notera betydligt högre upp i näringskedjan, där världsledande företag angriper regioner och länder i politiska utspel i syfte att framställa sig själva i god dager. Man vill kanske inte skylta med att kläderna man tillverkar sys av barn i Bangladesh för två kronor om dagen i ersättning, varför man styr om verksamheten mot en mer «etiskt försvarbar» profil och också berättar detta i marknadsföringen.
Parentetiskt kan man här inflika att barnarbete är en naturlig del i ett lands utveckling. Om en inkomstkälla plötsligt försvinner lär det inte gynna vare sig barn eller andra som förlorar den enda intäkt de har, plus logi och mat som inte räknas in i de där två kronorna. Det känns kanske gott i hjärtat att vara etiskt rättfärdig, men i praktiken kanske det stjälper mer än det hjälper när man överför en utvecklad tillvaro i Europa på ett utvecklingsland.
För företaget kostar det dock inget i anseende att peka ut Bangladesh, för att det är en svag part som inte kan slå tillbaka. Man har heller ingen marknad att tala om i landet, och invånarna lär ha viktigare problem att tampas med. Det är friktionsfritt att ha en hög etisk svansföring angående tvivelaktiga former av arbeten i U-länder. Kanske är det till och med en medborgerlig plikt, även för företag, att sträva efter en bättre värld.
Fast så är det då det här med Xinjiang och dess bomullsfält, en källa till en femtedel av världens bomullsproduktion och därför av vikt för klädföretagen. Här har flera företag gjort politiska uttalanden om att man inte befattar sig med produkter som omfattar «tvångsarbete», efter att sådana påståenden fått näring i politiken.
Xinjiang i sig är visserligen ganska outvecklat, men är en del av Kina, och därmed del av världens fabrik och en av världens största marknader. Att uttala sig i politiska frågor av det här slaget kan således straffa sig, särskilt när det har geopolitiska dimensioner och är en del av ett betydligt större och mer komplext skeende.
Företagen blir då bestyckade pjäser i ett ideologiskt krig, vapen som riktas mot ett särskilt land, och att dess medborgare då drar ut i försvar är inte ägnat att förvåna. Bojkotter av H&M, Nike och andra företag som har uttalat sig kritiskt kring Xinjiang har således ägt rum under en tid, och även om man ska förstå det som en tillfällig kampanj kan det ge bestående negativa effekter och svärta ned ett företags anseende.
I retoriken hör man att Kommunistpartiet dirigerar protesterna i det fördolda, med given implikation att det inte dröjer sig om en genuint folklig protest, utan om en politisk manifestation från högre ort. Men i Kina, och för den delen kulturellt likartade grannländer som Korea, har sådana bojkotter gamla anor, och de har främst riktats mot Japan i dess forna roll som imperialiststat, med efterdyningar in i modern tid.
Det är således en genuin reaktion, och den leds snarare av en rad artister och kändisar än partiet, även om det senare naturligtvis har en given roll att spela i att piska upp stämningarna. Genuin, för att man i Kina uppfattar angreppen mot Xinjiang som politiska, och att de i stora drag är ogrundade, överdrivna och förenklade. Det är en nidbild man inte kan förlika sig med, en karikatyr av Kina som ingen kines är beredd att godta, ett oförsvarligt angrepp på den kinesiska folksjälen.
Även här gäller naturligtvis att bojkotter inte hjälper dem det berör, det vill säga uiguriska bönder som förlorar sin intäkt från värdegrundsmarinerade västerländska företag, men det är också så att det inte hjälper företagen att generera vinst. Visserligen kanske man får pluspoäng och en guldstjärna på andra marknader för sina «humanitära ställningstaganden», men det vägs inte upp av förluster på den kinesiska när man utsätts för en totalbojkott.
Kina utgör fem procent av H&M:s omsättning, vilket kanske förefaller försumbart. I själva verket finns inget företag som är berett att avstå en sådan andel. Den dynamiska effekten är än större, i det att konkurrenter kan ta större andelar och därmed växer på totalen. Det är därför företagsekonomiskt vanvett att frivilligt avstå Kina för något «högre syfte».
H&M redovisar en stor förlust för kvartalet, huvudsakligen på grund av pandemin. I rapporten nämner man inte Xinjiang, utan förefaller tvärtom vilja reparera detta PR-fiasko. Framgent kommer man att förhålla sig till lokala lagar och regelverk istället för att ta politisk ställning. Det förefaller vara en vettig strategi, ty företag ska inte utgöra politiska vapen eller ideologiska pjäser.
