Hudfärgsvänstern vill «räkna hudfärg» i aggregerat utförande för att belägga och motverka den «strukturella rasismen», men ett sådant verktyg kan inte resultera i annat än fortsatt omvänd diskriminering, det vill säga att personer med vissa yttre drag premieras oavsett reell kompetens i övrigt. Sådan «positiv särbehandling» har inte fungerat någonstans där den har implementerats, utan är ett gissel som vi kan vara förutan.
Anledningen till att personer födda i exempelvis Afrika nekas anställning eller på annat sätt har svårare att hävda sig har knappast med hudfärg att göra, utan med elementära fakta som språkförmåga, kulturell diskrepans och bristande kompetens i övrigt. En person född i Sverige med den allra blånegermörkaste nyans i hudtonen, men med svenska som modersmål, hemmastadd i svenska sociala koder samt med relevant utbildning lär inte ha motsvarande problem.
Omvänt kan man leda i bevis att den kritvitaste alban som av någon anledning har sökt lyckan i Sverige inte finner någon sådan, av just ovan nämnda skäl kring språk, koder och kompetens. Hudfärgen är därför en fullständigt irrelevant faktor i detta avseende.
Noga räknat finns förstås rasism av detta slag, baserad på yttre betingelser, men den är sannerligen inte vanligt förekommande, och verkligen inte «strukturell» i något som helst avseende. Enstaka procent, eller kanske rent av promille, av befolkningen hyser sådan aversion, som måste förstås som fullständigt förlegad.
Den utbredda animositeten gentemot ett visst klientel av invandrare har istället att göra med a) den omfattande volymen; b) den ickekompatibla kultur som i förekommande fall importeras, exempelvis misogyn islam; c) föreställningen att invandrare inte behöver ta seden dit man kommer, utan att det istället är värdarna som måste anpassa sig; samt d) den segregation, kriminalitet och andra negativa effekter som följer i spåren av sådan okontrollerad migration och som förstör samhället i grunden.
Kravlösheten, den misslyckade integrationen, de ohanterliga volymerna och ghettoiseringen i allt fler utanförskapsområden bevarar dessutom tillståndet, i så måtto att avkomman ärver föräldrarnas religion, seder och språk, med resultat att man kommer efter i skolan och småningom hamnar utanför majoritetssamhället och dess normer. Den «strukturella» komponenten är således en effekt av den huvudlösa politik som har förts snarare än att svenska folket skulle hysa rasistiska fördomar.
Den elementära lösningen här är att strypa fortsatt immigration för överskådlig tid, i vart fall asylbaserad sådan, och att fokusera på integration av det klientel som redan är förefintligt. Förändrade normer i riktning mot assimilation måste ges företräde, på det att svenskheten anammas bland dem det berör i utanförskapsområden.
En sådan reform tar generationer i anspråk att fullfölja, men något alternativ finns knappast. Facket och vänstern i övrigt kan vara behjälpliga i den processen genom att angripa verkliga grunder för diskriminering, exempelvis avseende den utbredda åldersrasismen i näringslivet, samt att lägga sig av med wokepolitiska och irrelevanta begrepp som hudfärg.
