Det finns alltid något att fira eller minnas i en så storslagen och långvarig kultur som den kinesiska, särskilt om man kryddar det hela med en smula bagua och talmystik. Exempelvis kommer man om ett drygt halvår att fira dynastins Qings och kejsarsystemets fall 1912. Även om det som följde i form av politisk strid, förfall i regioner styrda av krigsherrar, japansk invasion, inbördeskrig och splittring i två separata och järnhårda diktaturer, innebar kejsardynastins fall början till slutet på Kinas långvariga stagnation och en pånyttfödelse vi nu börjar skymta de verkliga konturerna av.
Qing var för övrigt själva inkräktare, nämligen manchurer som 1644 tog kontroll över hela Kina. Men samma öde drabbade manchurerna som tidigare de erövrande mongoler som lade under sig hela Kina på 1200-talet under khanen, nämligen att erövrarna slukades av den kinesiska kulturen i allt väsentligt.
Qing slöt sig inåt och hade inget att sätta emot när Väst under 1800-talet började anlända i en allt stridare ström i sina kanonbåtar för att påtvinga Kina och Japan handel med silver, te, keramik och förstås opium, det gift som då drabbade Kina på samma sätt som USA idag drabbas av motsvarande sydamerikanska grödor.
Västmakterna var kloka nog att inte försöka sig på att likt tidigare Indien kolonisera Kina. Men nog söndrade och härskade man, och den överlägsna vapenkultur med grund i västerländsk vetenskap man kom med bidrog till att omkullkasta eviga kinesiska sanningar om naturens tillstånd samt att långsamt slita sönder kejsardynastin.
Territoriellt nöjde man sig med att slita småstycken ur den kinesiska kroppen, som Shanghai, Hongkong och Qingdao – om någon undrar varför ölet med samma namn är så gott beror det på att tyskarna etablerade sig där. Redan då petade man för övrigt i det sår som Tibet kommit att bli.
Xinhai-revolutionen hösten 1911 utgjorde således en resning inte bara mot de manchuriska förtryckarna i Qing, utan även mot det ännu större förtryck västmakterna utgjorde med sina ojämlika fördrag och bitvisa kolonisation av kinesisk mark. Det ironiska här är förstås att de politiska och andra teorier som kom att mötas i praktisk kamp efter dynastins fall var just västligt tankegods – inte demokrati, så som de förtryckande amerikanerna, britterna och fransmännen representerade, utan anarki, kommunism och nationalism, som förknippades med Sovjetunionen och Tyskland som befriarideologier.
Omedelbart uppstod alltså en fraktionalisering mellan nationalister och kommunister, som båda skulle komma att organiseras av den senare sovjetiska kommunistinternationalen Komintern, även om det till en början uppstod en kort semidemokratisk period med Sun Yixian som republiken Kinas första president.
Men större delen av 1900-talets första period karakteriserades av stridigheter och en kaotisk utveckling på alla fronter och riktningar, en situation som förvärrades av att japanerna naggade Manchuriet i kanten i början av 1930-talet för att senare ge sig på en fullskalig invasion av Kina. Nationalister och kommunister slog sig då tillfälligt samman för att mota bort japanerna, bara för att direkt efter andra världskriget utkämpa ett blodigt inbördeskrig.
Kommunisterna vann detta slag slutligt 1949 när man intog Beijing (eller Beiping som det hette i Nationalistkina) och tvang nationalisterna under Jiang Jieshi att retirera till Taiwan, en ö som länge hade varit under japanskt inflytande. Ändå hade nationalisterna den formella makten och ett starkt stöd av amerikanerna, inte minst vapenmässigt. Guomindang – nationalistpartiet – kunde egentligen inte förlora med tanke på den överlägsna eldkraften.
Men dels var Mao Zedong ett geni på slagfältet, och han visste att utnyttja böndernas ilska över nationalisternas usla skötsel av ekonomin, med hyperinflation och oreda. Och dels var Jiang Jieshi en komplett idiot som inte ville ta råd från mer erfarna amerikanska generaler. Maos gerillakrigföring gjorde att man steg för steg kunde ta fiendens stridsvagnar och annan materiel för att sakta bygga upp en överlägsen motkraft, mycket tack vare underrättelsestödet från bönderna. Mao var för övrigt själv bonde, som så många andra härförare i den kinesiska historien.
Detta är nu inte att betrakta som ett ode till Mao Zedong, ty lika mycket som han var ett revolutionärt geni, lika mycket var han en odugling när det gällde att styra landet under mer ordnade former. Kommunistpartiet och Nationalistpartiet hade egentligen samma mål, men något olika grundideologi, nämligen att skapa ett modernt Kina fritt från utländskt inflytande.
Att man inte kom i närheten av den målsättningen under den inledande fasen beror till stor del på den historiska nödvändigheten i att först slå sönder gamla strukturer från den dynastiska eran och att på ruinerna av detta bygga nytt på säkrat territorium, men också på dessa ideologiers inherenta ofullkomlighet och destruktiva natur.
I Kina blev socialistisk klasskamp ett i princip slumpmässigt medel för att uppfylla detta mål av att slå sönder befintliga strukturer, men det fick också till följd att man förstörde det intellektuella och annat kapital som skulle kunna bidra till Kinas resning. Man skickade ut ekonomerna att mocka koskit på landet och trodde att man i partitoppen hade den kunskap som krävdes för att leda landet i rätt riktning. På tiotalet år skulle man ta det stora språnget och komma ikapp Storbritannien och senare USA genom att engagera befolkningen i politiska masskampanjer, vilket dock bara resulterade i en gigantisk svältkatastrof för att lokala ledare i sin överentusiasm rapporterade synnerligen optimistiskt om rekordskördar som inte fanns.
Sådana politiska masskampanjer avlöste varandra fram till Mao Zedongs död 1976, då även den sista masskampanjen – den stora proletära kulturrevolutionen – fick ett naturligt slut. Sedan dess har Kina anammat marknadsekonomi och steg för steg återtagit kontrollen under mer nyktra former, och det är den allt mer inflytelserika draken som nu köper upp vår industri och sakta äter sig in i världen.
Så mycket bättre var det faktiskt inte i Taiwan, som lydde under Jiang Jieshis militära undantagstillstånd ända fram till 1990-talet, då demokratiska reformer slog igenom på allvar. Även Taiwan har haft sina utbrott av nationalistiskt vansinne, men förstås i mindre skala än Kina. Taiwan har en liknande utvecklingskurva, men just för att man är så mycket mindre har det gått fortare att genomdriva reformer.
Ekonomiskt drar Kina nu ifrån, och Taiwan kommer automatiskt att sugas upp i en större kinesisk sfär vad det lider. När allt kommer omkring är de båda kineser som kommit att skiljas på grund av synnerligen förlegade ideologier som inte längre har någon giltighet vare sig i Kina eller Taiwan. Det man bråkar om är gamla oförrätter och en allt mindre tydlig skillnad mellan länderna, det är en imaginär konflikt.
Gissningsvis kommer man att återförenas under två separata system under en övergångsperiod, fram tills att hela Kina utvecklar en mer modern statsapparat liknande våra demokratier. Detta inom en ganska snar framtid, kanske redan om tiotalet år. Av det skälet finns ingen egentlig anledning att fira republiken Kinas hundraårsjubileum, utan det man bör fira är att det nu är hundra år sedan Qing-dynastin brakade samman och Kina påbörjade en våldsam och spännande resa mot en begynnande storhetstid. Båda parter har hela tiden gjort anspråk på varandras respektive territorier, vilket indikerar att det bara finns en konvergerande framtid för alla kineser i en gemensam union som vi sedan urminnes tider kallar Kina.
