En farsa skjuts i huvudet framför sin son och avlider på plats. Numera en banal statistisk händelse i mängden, och den politiska retoriken vevas i repris för n:te gången. Den här regeringen har som högsta prioritet att återta tryggheten. Det är dags att Sverige förklarar fullt krig mot gängmedlemmarna, säger man.
Men så har man sagt länge, utan att för den skull komma ur fläcken. Polisen idkar alltjämt simpel poängjakt istället för att angripa buset, och man noterar i nyhetsflödet att konstnären Dan Park återigen har dömts till fängelse medan babbebuset har fortsatt fri lejd i offentligheten. Så håller det på år efter år utan att något förändras, oavsett regim vid makten. Det händer ingenting. Nada. Zilch.
Ett tankeexperiment kunde här vara påkallat, nämligen hur ordförande Xi Jinping (习近平) och hans parti hade agerat i motsvarande situation. Detta för att Sverige ju har valt att alienera sig maximalt från Kina, ett land som präglas av att tågen går snabbt och i tid, men också av trygghet, ordning och säkerhet, för att inte säga framsteg, utveckling och tillväxt – samtliga egenskaper Sverige numera saknar.
Stabilitet och harmoni är två nyckelbegrepp i det kinesiska samhället, på gott och ont, och den värderade ordföranden hade således haft dessa koncept som ledstjärna i arbetet med att omdana Sverige. I praktiken innebär en sådan harmonisering (和谐化, hexiehua) en viss form av samhällelig likriktning under gemensamma grundnormer.
Speciellt hade Xi föranstaltat om att i grunden och med rötterna riva upp de enklaver som benämns särskilt utsatta områden. Ghettona i sig hade utsatts för en omfattande renovering, givet Xis starka ådra för infrastruktur, med parker och grönområden som komplement till den trista betongen, men framförallt hade man angripit de sociala strukturerna.
Omskolningsläger (劳改, laogai) hade således anbefallits för dem med kriminell eller tveksam bakgrund, under en regim med intensiv inlärning i svenska språket och svensk kultur, jämte arbetspraktik. Det vill säga samma metodik som i Xinjiang och tidigare kinesiska reformer, ofta med goda resultat.
Källarmoskéer hade sprängts, och så även skrytsamma minareter och andra uppseendeväckande islamistiska byggnader, under den enkla tanken att svensk kultur ska ha företräde i offentligheten. Den svenska flaggan hade vajat överallt, medan regnbågsflaggan och andra främmande element hade bannlysts i offentlig regi.
Ordförande Xi hade vidare gett direktiv om att installera fem miljoner övervakningskameror i offentlig miljö, samt etablerat en omfattande armé av drönare till polisens arsenal av verktyg, i syfte att konstant upprätthålla ordning, trygghet och säkerhet, samt förstås samla in bevis mot kriminella element.
Vidare hade Xi tvivelsutan infört ett landsomfattande system med social kredit för att med piska och morot åstadkomma harmoni och ordning i samhället. Kriminella element har ingen särskild rättighet att missbruka allmänna färdmedel som tåg, flyg och båt, och kan därför i olika grad avknoppas från sådana samhälleliga förmåner tills bot och bättring föreligger. Omvänt ska skötsamma personer få bonus för gott uppförande, exempelvis rabatt på biobiljetter, skatteavdrag med mera.
Statsmedierna hade Xi sågat längs fotknölarna, och därefter byggt upp från grunden med en ny fräsch agenda, med betoning på svensk kultur framför gangsterrap från förorten eller inkvoterad mångfaldskompetens. Invandringen hade givetvis strypts till noll, ersatt med program för återvandring samt instruktioner till domstolarna att som regel utvisa grovt kriminella – eller i förekommande fall internera vederbörande i straffläger på någon ö.
Detta alltjämt under demokratiska villkor, och resultaten skulle inte låta vänta på sig. Det skulle ta högst fem år för Xi att helt vända på utvecklingen, under vilken tid Sverige även hade haft ett nytt system av höghastighetståg som går snabbt och i tid.
Tankeexperiment i all ära, men i verkligheten heter Sveriges statsminister Ulf Kristersson, som inte får något alls uträttat. Inget av ovanstående kommer därför att hända, utan istället får vi dras med ytterligare hundratals repriser av det inledande dramat, kompletterat med den sedvanliga politiska komedin. Samt fortsatt statligt understödd gangsterrap, förstås.
