För det uppväxande släktet finns oftast någon definierande händelse som kollektivt formar värderingar och världsbild för generationen i fråga. 1989 års frihetsrevolutioner i Östeuropa hör till den sortens definierande evenemang, en omvälvande tid som då något förhastat beskrevs som politikens historiska slutstadium och (social)liberalismens seger.
Kalla kriget tog visserligen slut, men så här trettio år senare hackar man fortfarande lika mycket på Ryssland, Polen och alla övriga komponenter som byggde Warszawapakten. De har visserligen blivit både friare och rikare, men ändå inte i tillräcklig omfattning. De kommer aldrig att bli fullt erkända med mindre än att de antar Folkpartiets partiprogram och indirekt styrs av amerikanska ambassaden.
Samtidigt har nya konfliktlinjer och -ytor etablerats med islamismens frammarsch i Mellanöstern och Centralasien, och det jihadistiska våldet har exporterats till övriga världen och där resulterat i inskränkt frihet. Ett nytt kallt krig är dessutom numera ett faktum, denna gång med Kina.
Även Mittens rike präglades av 1989 års revolutionsyra, fast på andra grunder. Landet hade sedan 1980 under Deng Xiaopings ledning brutit sin isolering, öppnat upp mot omvärlden och etablerat marknadsekonomiska förhållanden, och i den andan följde även omfattande socialt och politiskt töväder.
Ungdomsgenerationen vid storstädernas universitet lockades således av demokrati och västliga friheter, likt sjuttio år tidigare vid den tidens kulturrörelse. Inte minst inspirerades man av demokratiseringsprocesser i Taiwan och Sydkorea, medan man hade mindre gemensamt med Östeuropa – där rådde ekonomisk stagnation och allsköns brist, medan Kina präglades av ekonomisk tillväxt och optimism.
Det är också den omständigheten som låg till grund för de olika utfallen. Folken i Östeuropa var instängda och såg inte att systemen skulle kunna leverera, trots frihetliga reformer som glasnost och perestrojka. Man kontrasterade brödköer med västligt överflöd, samt lockades av förbjuden amerikansk kultur som jeans och rockmusik.
I Kina hade man tvärtom tagit sig ur sin maoistiska fas och i praktiken övergett socialismen för pragmatisk «kattism» – eller socialism med kinesiska kännetecken som man benämnde den statskapitalistiska väg man slagit in på. Under marknadsekonomiska förhållanden elimineras logistiska brister, även med avseende på främmande kulturformer. Kineserna var inte fångar i eget land.
Tvivelsutan var studenterna redo för demokrati, men gällde det även befolkningen i övrigt? Kunde man verkligen överbrygga de historiska konflikter som låg latent vilande, och kunde man ta snabbspåret mot demokrati utan att ha för statsskicket erforderliga institutioner? Kunde en väldig bondebefolkning demokratiseras lika enkelt som en välutbildad polsk industrination?
Historien ger inga exempel på demokratisering under sådana förhållanden, utan det tycks undantagslöst vara en organisk utveckling av interna processer, som i tvillingexemplet i det betydligt mindre Taiwan eller som i grannstaten Sydkorea. Även där jordmånen har varit bättre, som i Ryssland och Polen, har de revolutionära resultaten inte övertygat.
Demokratirörelsen i Kina var således prematur, och den hade inte förmågan att absorbera en folkmajoritet för att störta regimen. Det är ekonomin, dumbom – när pilarna pekar uppåt fungerar inte revolution, utan folket strävar i första hand efter materiell välfärd. Frihet är en esoterisk lyx i förhållande till sådan basal välfärd, vilket är orsaken till att demokrati historiskt har följt efter industrialisering och en längre tids ekonomisk tillväxt.
Det kinesiska samhällskontraktet stipulerar således – implicit, som alla sådana kontrakt – att Partiet levererar materiell välfärd och stabilitet mot att folket godtar dess diktatur. Kontraktet kan och kommer att omförhandlas exakt vid den tidpunkt när regimens förmåga att leverera ifrågasätts av en majoritet, vid den grad av mättnad under vilken folket i lika stor mån börjar kontemplera esoteriska friheter som man värdesätter materiell välfärd. Evolution, inte revolution.
Där är vi uppenbarligen inte än, och ingen förmår heller säga när så sker. Men det är så mekanismen typiskt ser ut i länder där demokrati har växt fram organiskt, och det är bara sådan organiskt odlad demokrati som blir stabil – till skillnad från inympad demokrati genom bombliberalism eller revolution. Exempelvis Sverige kunde fredligt vräka kungen successivt utan påtryckningar eller åtföljande blodbad.
Man kan, bör och ska visserligen fördöma den blodiga upplösningen på de långvariga demonstrationerna vid Himmelsfridsportens torg fjärde juni 1989, men det hindrar inte analysen att tidpunkten inte var mogen, att studenterna inte talade för folkmajoriteten samt inte minst att ett annat utfall hade varit till nackdel för landet – splittring hade ånyo följt.
Demokratirörelserna i Östeuropa och Kina hade egentligen bara årtalet gemensamt, och bevekelsegrunderna och förutsättningarna i övrigt var helt olika. Därför blev även utfallen diametralt olika.
I Kina föll demokratirörelsen i träda, med undantag för det Hongkong som återbördades till modernationen 1997. Den forna brittiska kronkolonin etablerade aldrig någon demokrati, utan styrdes direkt av en guvernör utsedd av London. Först efter avtalet 1984 om att återbörda kolonin till Kina påbörjade man en del demokratiska reformer.
Hongkong hade emellertid demokratiska institutioner på plats, och man åtnjöt för demokratier typiska friheter, samtidigt som man hade en nivå av välfärd som medgav större vikt för frihetliga frågor bland befolkningen, enkannerligen bland studenter.
Hongkongs demokratirörelse har således växt fram inte i opposition mot den brittiska diktaturen, utan som en reform för att kunna existera som ett eget system i ett gemensamt Kina. Utan Storbritannien som garant behöver man en egen konstitution och ett eget parlament som komplement till institutionerna.
Men medan Hongkong tidigare nyttjade sin frihet till att sprida förstklassig kultur i form av litteratur och film – man utgjorde den kinesiska kulturens avantagarde under kalla kriget – förefaller man i dag enbart nyttja friheten för frihetens egen skull, som ett sätt att obstinat motsätta sig Beijings överhöghet. Paradoxen är således att ju mer demokrati man får, desto sämre blir man på att nyttja den och desto bättre på att missbruka den med meningslöst våld och upplopp.
För en del av Hongkongs demokratirörelse rör frågan inte bara demokrati, utan även självständighet. Man säger sig vara inte kineser utan «hongkongare», samt viftar med brittiska och amerikanska flaggor i hopp om att västvärlden ska komma till undsättning på något sätt, kanske med kanonbåtar som under 1800-talet.
Men principen ett land, två system förutsätter just att det är ett land, inte två. Hongkong kommer inte att bli «självständigt» och kanonbåtarna kommer inte att komma. Hongkong är en del av Kina, och kommer så att förbli – vill man utveckla det ena av två system måste man först erkänna den fundamentala premissen.
I annat fall gräver man bara en grop åt sig själv, och allt Beijing behöver göra är att invänta 2047, då man kan göra vad man vill med Hongkong utan att bryta några avtal. Tror man att så kommer att ske kan man lika gärna ge upp med en gång, eller alternativt – som nu – bränna alla broar och hela staden.
På samma sätt som under 1989 års demokrativåg utgör studenterna inte majoriteten. De är inte Hongkong, de talar inte för Hongkong, de har ingen parlamentarisk majoritet bakom sig. Ändå får de representera Hongkong i utlandet, när journalister ska beskriva situationen i den autonoma regionen. På vilket sätt är deras marginella vilja representativ?
Det är den inte, men för den journalistkår som har 1989 års fukuyamaism som ledstjärna är uppror i demokratimissionens namn alltid berättigade och värda att försvara, oavsett resultat. Saken gagnar inte Hongkong, men huvudsaken är att den missgynnar Beijing – det är den operativa devis under vilken man arbetar, såväl journalister som politiker som när hat mot Kina.
De kan heta Nerbrand, Svensson eller något annat, men gemensamt är att de är mentalt fjättrade i 1989 års revolutionära bojor. De tror att Hongkong är vår tids motsvarighet till fjärde juni-incidenten vid Himmelsfridsportens torg, och att Hongkong är något slags västerländsk förläning över vilken man har domsrätt.
Av resonemanget följer också att Hongkong anses vara något slags sista frihetlig bastion som måste hållas innan det slutgiltiga kinesiska förtrycket sätter in, och «omvärlden» måste därför till varje pris lägga sig i Kinas angelägenheter genom informationskrigföring, sanktioner och hot. Hongkong blir en bricka i ett geopolitiskt maktspel.
Upplysningsvis är 1989 förbi och den tidens premisser inte längre giltiga. Kina är inte heller vad det var då, och det är inte heller en motsvarighet till den sovjetunion som då utgjorde den ena kontrahenten i den tidens kalla krig.
Inte heller Hongkong är vad det var då, nämligen en västlig fristad i ett öst under kalla kriget, utan snarare en stad bland många andra av samma kaliber, om än med sina särdrag. Dess betydelse som finansiell hubb har minskat i takt med att Kina har uppgraderat sin ekonomi, och städer som Shanghai, Beijing och Guangzhou är i dag viktigare för många företag. Om Kina dessutom gör hela Hainan till frihandelsområde med motsvarande Hongkongs privilegier förminskas Österns pärla till dvärgstatus.
Kinas och Hongkongs utveckling är en sak för Kina och Hongkong, inte för omvärlden. Den tid under vilken man kunde svinga sin koloniala piska är sedan länge förbi, och de verktyg man har att tillgå är i stort verkningslösa. Att försöka tvinga Kina till underkastelse med sanktioner, embargon, tariffer och tullar är inte en uppbygglig strategi, utan destruktiv.
Hongkongs demokrati är bara hotad av hongkongborna själva, och man väljer suveränt i vilken riktning man vill gå. Den säkerhetslag som Beijing implementerar enligt grundlag är därvidlag inget hot mot hävdvunna friheter eller den lokala demokratin. Beijing har ingen avsikt att döda Hongkong, ty det är en klenod man uppskattar.
Om även omvärlden uppskattar Hongkong för vad det är och har varit ska man besinna sig och göra en ordentlig analys istället för att komma med slentrianmässiga klichéer om Beijings förmodade intentioner att förtrycka och kontrollera staden, för den sortens retorik är helt enkelt inte konduciv för den vidare utvecklingen.
Hongkongs framtid är inom ramen för ett Kina, och med den premissen är den enda framkomliga vägen att arbeta med och inte mot Beijing, att på ett ansvarsfullt sätt förvalta den demokrati och de friheter man har fått till skänks – privilegier som annars riskerar att dras in om de fortsätter att missbrukas.