Grundtanken med EU och dess föregångare i Kol- och stålgemenskapen var att binda samman länder i ömsesidigt beroende, för att därmed minska risken för ännu ett destruktivt krig europeiska grannar emellan. Om man har gemensamma intressen tenderar man att premiera samarbete för att lösa knutar istället för att skjuta ihjäl varandra.
Samma princip gäller, eller borde gälla, för den globalistiska handel och logistik som har definierat efterkrigstiden, varvid vi har blivit ömsesidigt beroende av länder som Kina. Men refrängen i tiden lyder «derisking» eller rent av «decoupling», vilket med ovanstående logik då snarare skulle öka risken för konflikt än sporra parterna att deliberera problem i förhandling.
Förvisso är vi inte i union med Kina, och de logistikproblem som uppstod under pandemin har med rätta väckt eftertanke om diversifiering i handelsleden. Men därifrån till att betrakta Kina som en potentiell utpressare är att dra saken ett steg för långt, eftersom beroendet som sagt är ömsesidigt.
Det stora «kinahotet» är således mest en chimär, i grunden en konsekvens av en konflikt mellan USA och Kina på Washingtons initiativ, varvid EU har dragits med i det geopolitiska spelet. Sedermera har Rysslands invasion av Ukraïna accentuerat förkastningslinjerna, varvid Bryssels agerande har blivit allt mer besynnerligt.
Aktuell plan från von der Leyen gäller nu en akut utvidgning av EU, i vad som måste betraktas som ett geopolitiskt hugskott (heartland–rimland repriserad?) att snabbt fånga in länderna kring Svarta havet, plus de redan förhandlande balkanländerna, innan Ryssland sväljer dem med hull och hår.
Här är det inte längre tal om kvalitetskrav, utan man är beredd att kasta köpenhamnskriterierna om demokrati och rättsstat helt överbord och anta andra klassens medlemmar med begränsad rösträtt, så länge man kan nå en formell vidgning av EU:s territorium.
Det är i grunden samma tanke som för Natos expansion österut, fantasin om att man därmed skulle åtnjuta större säkerhet. Men den enes säkerhet är i detta fall den andres osäkerhet, varvid en konfliktyta kommer i dagen. Man rubbar en redan existerande säkerhetsbalans. Kriget i Ukraïna är därför en logisk följd, och det är en konflikt man visste skulle komma, men man valde ändå att fullfölja.
EU är förstås inte en militärallians, men dels är man granne med organisationen i samma stad, dels är det ungefär samma länder som är medlemmar, och dels agerar man i intimt samförstånd med Nato i frågan om Ukraïna. EU:s sanktioner är en form av ekonomisk krigföring mot Ryssland, i saknad av stövlar på backen.
För Moskvas vidkommande är EU samma sak som Nato och Väst, och man skulle därför se en sådan hastig utvidgning som expansion av EU:s intressesfär gentemot Ryssland, och därför betrakta det som en provokation. Det skulle helt enkelt inte tillåtas under nuvarande omständigheter, utan kriget skulle då få en ny front.
Det är därför ren fantasi att Georgien, Ukraïna och Moldavien skulle kunna bli EU-medlemmar i den närmaste framtiden, och än mer så i ljuset av att detta är höggradigt korrupta autokratier som inte tillnärmelsevis uppfyller de grundläggande villkoren.
Bryssel kan inte göra avkall på kvalitet framför kvantitet, särskilt inte av hastigt uppkomna geopolitiska orsaker, utan måste hålla ihop den befintliga unionen och spela det långa spelet i övrigt. Relationen med Ryssland måste småningom läkas, och man måste gemensamt upprätthålla den europeiska säkerheten under lämpliga avtal och ömsesidig respekt.
Fler länder får eventuellt tillkomma i en annan och lugnare tid, under de villkor som hittills har präglat unionen. Innan en sådan utvidgning kan ske, är det lämpligt att man introducerar kvalificerad majoritet för besluten, om det nu överhuvudtaget är möjligt. Det skulle göra kolossen av 27 och sedermera 30+ länder mer lättrörlig, utan att för den skull förfalla till tyskfranskt tyranni.