Vad förenar Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Aftonbladets skribent Anders Lindberg samt en rad politiska företrädare från samtliga partier? Att de fördömer koranbränningar och anser att det är ett brott som borde beivras, sig själv till straff och androm till varnagel, på det att den muslimska gruppens rättighet att leva fredat från religionskritik ska skyddas.
I Sverige och Europa är denna så kallade rättighetsliberalism förhärskande, medan USA och Japan istället omhuldar frihetsliberalism. De två begreppen står i kontrast och är inte kompatibla, eftersom rättigheter ofta innebär inskränkning av friheter.
Uppoffringen är inte så stor när det gäller rätt till utbildning eller andra medborgerliga förmåner, utan det dröjer sig då om en ekonomisk sanktion i form av skatt för att uppfylla rättigheterna. Det är en evig demokratisk diskussion var en adekvat gräns för sådant skatteupptag ska dras, och det är vad som traditionellt skiljer höger och vänster, liberala och konservativa. Det är demokratins livsluft, köttet på det demokratiska skelettet.
Däremot gröper man ur demokratins själva fundament när man inskränker friheten att yttra sig, demonstrera, mötas och så vidare, de grundläggande friheter som är axiomatiska element i demokratins fri- och rättighetskatalog. Utan sådana friheter existerar inte demokratin, och särskilt inte så kallad «liberal demokrati».
Enligt rättighetsliberalismen är yttrandefriheten inte absolut, utan en begränsad «rätt till frihet» som förlänas medborgarna av den högsta makten. En rättighet är alltså något som tilldelas av en monark, ett parlament eller någon annan entitet, som ett privilegium.
Frihetsliberalismen definierar istället frihet som en i naturen inherent existerande egenskap som inte kan skänkas, utan bara begränsas av en makt. Sådana naturliga friheter benämns även negativa, medan positiva friheter är samma sak som rättigheter, det vill säga konstruerade friheter som ges till allmogen per lag, exempelvis rätt till ekonomiskt bistånd – det finns ingen i naturen förekommande mekanism av sådant slag, medan friheten att yttra sig eller samlas är given tills någon med våld förhindrar att så sker.
Tanken att en makt kan benåda allmogen med rättigheter – inklusive den absurda konstruktionen «rätt till frihet» – stammar naturligtvis från en monarkistisk tradition, som en föregångare till demokrati under upplyst despoti. Den fulländade demokratin slår igenom först med upplysningsfilosofins frihetsliberalism, i vilken medborgarna anses vara utrustade med en rad oskiljaktiga friheter, bland dem främst yttrande- och mötesfrihet, det vill säga naturligt förekommande negativa friheter som inte är skänkta av en makt, och som inte heller kan inskränkas av en makt.
Men i Europa får den frihetliga traditionen aldrig något starkt fäste, annat än tillfälligt i Frankrike, utan tvingas till kompromisser med den konservativa skaran av monarkister. Det är framförallt i USA som frihetsliberalismen blir fundament för den första moderna demokratin, uttryckt i den upplysningsfilosofiska konstitutionen.
Härav har man i USA alltjämt nära nog absolut yttrandefrihet, varvid den praktiska begränsningen sker vid omedelbart förestående fara av något slag, exempelvis om uppvigling eller andra uttryck kan antas leda till blodspillan – shouting fire in a crowded theater, som det brukar illustreras med.
I kontrast utgör begränsningarna i Europa en lång räcka explicita förbud mot vissa för makten förhatliga uttryck, omfattande allt från hetslagar till förnekelseförbud kring historiska företeelser och andra statliga historiska sanningar. Det är den upplysta despotins yttrandefrihet, tanken att det föreligger en «rätt till frihet» att yttra sig, så länge det yttrade inte är explicit förbjudet av majestätet, parlamentet eller annan regim.
Koranbränning är en ickefråga i frihetsliberalismen, och särskilt stammar den sortens liberalism från en motsvarande strid med kyrkan, en av dåtidens makthavare. Hädelse, blasfemi och liknande uttryck är definitionsmässigt givna som grund för yttrandefriheten, själva resonen för dess existens.
I europeisk rättighetsliberalism menar man istället att «yttrandefriheten» även kan omfatta blasfemi och annat problematiskt tankegods (såvida det inte är explicit förbjudet), men det är alltså samma slags «yttrandefrihet» som man finner i Moskva, Pyeongyang och Gustaf III:s Sverige.
Det är vidare en skogstokig definition av yttrandefrihet, eftersom det ofarliga och banala inte är i behov av något skydd. Yttrandefriheten existerar enbart för att uttrycka det kontroversiella, det som retar andra (som kristna, muslimer, Putin eller Lindberg), eller det som upplevs som stötande. Yttrandefrihet existerar för att ostraffat kunna skända majestätet, inte för att smickra vederbörande.
Men i Sverige och övriga Europa blir koranbränning föremål för maktens prövning huruvida det är en legitim yttring, och vad man kan förstå av debatten lutar man åt att införa ännu en inskränkning i det allt längre index verborum prohibitorum som definierar förbjudna uttryck, nämligen genom att jämställa blasfemi med hets mot folkgrupp.
Det blir då ännu en spik i demokratins kista, i det välvilliga syftet att skydda en viss grupp mot kritik av dess religion, samt i det mer pragmatiska syftet att föra regimens Nato-ansökan i hamn genom att blidka türkarna och uppfylla Ankaras anspråk på respekt för islam.