Sällan hör man argumentet att Indiens okontrollerade befolkningstillväxt skulle vara till landets fördel, men det framförs icke desto mindre av en ledarskribent vid en större dagstidning. Men stor befolkning är i sig inte till någon nytta om befolkningen i fråga inte har det kapital och de verktyg som behövs för att driva utvecklingen. Både Indien och Kina dras förvisso med stora mått av ojämlikhet, men Kina har gjort betydligt mer för att åstadkomma god grundutbildning, grundläggande sjukvård, ökad medellivslängd med mera; den typ av slum som existerar i Mumbai och Delhi finns inte i Beijing eller Shanghai, och de farsoter som ännu plågar Indien är i Kina utrotade med allomfattande vaccineringsprogram.
Kina har helt enkelt ett betydligt större mått av humankapital än Indien, dels som ett resultat av en sedan länge i samhället ingrodd konfuciansk föresats om att utbildning är till nytta för alla, att jämföra med motsvarande indiska religiösa föreställningar om kast och människors olika värde. Hur demokratiskt Indien än är kommer denna hierarkiska religiösa struktur att effektivt hindra Indien från att komma ifatt Kina, särskilt om den typen av klassamhälle kombineras med okontrollerad befolkningstillväxt och därmed associerad social oro.
Sedan Indien övergav planekonomin i början av 1990-talet har man skuggat Kina i fråga om tillväxt. Men det är då fråga om en tillväxt som drivs av befolkningsökning och urbanisering snarare än export och byggnation av infrastruktur. Kina förbrukar sex gånger mer energi och tio gånger mer stål än Indien, samtidigt som Kinas tillväxt i huvudsak är exportdriven – vi ser helt enkelt inte «Made in India» på särskilt många produkter, och Indien har inte en särskilt omfattande valuta- eller annan reserv.
Kinas traditionella bildningskultur i kombination med kontrollerad befolkningstillväxt (ettbarnspolitiken) och renodlad marknadsekonomi gör landet till en tillväxtmotor som Indien inte kan matcha. Kina är idag tredje land i världen i fråga om utgifter för forskning och utveckling, och man publicerar femfalt fler vetenskapliga artiklar än Indien. Kina producerar långt fler ingenjörer och doktorer, och kommer därför att behålla sitt övertag och även vidga det.
Det är visserligen sant att besluten är rakare och kortare i Kina, men det är inte en avgörande faktor, även om det än en gång visar att demokrati lämpligen införs som ett resultat av ekonomisk utveckling snarare än tvärtom. Man kunde tro att en förment demokratisk stat som Indien skulle ha lägre nivåer av korruption än Kina, men så förhåller det sig alltså inte. Likaså borde en demokratisk stat locka till sig betydligt fler västerländska investerare, men i verkligheten är Indiens nivåer av utländsk direktinvestering tämligen mediokra i jämförelse med Kinas.
Indien kan helt enkelt inte med demokratiska medel förgöra de sociala hinder (exempelvis kvinnans ställning) som omöjliggör att hela befolkningen integreras i den ekonomiska utvecklingen. Kineserna talar numera ständigt om den kinesiska drömmen (中国梦, Zhongguo meng) som ett uttryck för varje medborgares möjlighet att förverkliga sig själv, medan motsvarande indiska dröm förmodligen bara existerar bland de övre kasten i den urbana medelklassen.